Lite snabbt klotter: Har dålig pejl på Žižek (det kanske får bli sommarens erövring), men jag fick mig en tankeställare om hur treenigheter kan användas i en hegeliansk modell. Syftet förefaller vara att diskutera hur fadern [tes] och sonen [antites] blir den - autonoma fria och politiska nya människan - helige anden [syntes]. Tjo!
Stör mig lite på vad jag uppfattar som utpekandet av den "villrådiga" vänstern utan idéer. Det har blivit ett slagkraftigt men slitet mantra många vänstertänkare oreflekterat använder, kanske för att få "vänsterns" uppmärksamhet; vad vet jag? Att det mantrat ytterst eldas på av de nyliberala och mediala tankesmedjorna tycks inte föresväva. "Det enda fungerande systemet är ju marknaden, det har ju kommunismens misslyckande bevisat". Tjo 2.0!
Det finns som vanligt ett gäng välvilliga teologer som tycker att detta med att använda bibliska myter "är ju jättebra", antagligen för att fenomenet håller saker och ting vid liv. Lite som Arthursagans Lady-in-the-lake: "när ingen tror på oss längre, finns vi inte ..." Hur som helst, en sådan är Milbank. Han gillar tanken på att kristna myter kan tolkas i revolutionär anda, men ogillar Žižeks ateistiska slutsatser.
Milbanks aningen tunna motargument innebär som vanligt att han hänvisar till en "yttersta natur" som något utanför människan och den kristna treenigheten som ett vara. Hans utgångspunkt är med all tydlighet inte att "Guds paradoxala närvaro" befinner sig på samma nivå som egyptiska Maat eller fornnordiska Urðr, Verðandi och Skuld - alltså olika likställda religiösa uttryck för människans förståelse av sitt eget väsen.
Myter är skojiga och fantasieggande. Om den helige anden, guds vilja eller vishet ses som kunskap kan vad som helst bli. Är inte den bibliska myten om Josef bröders försäljning av Josef till egypterna den akademiska kunskapsprocessen, egentligen? Man måste helt enkelt selektera ut oväsentligheter när man bedriver forskning, och ibland är det just det man väljer bort av sitt material som visar sig vara nyckelmaterial för ens analys. Josefs bröder dyker ju så småningom upp i Egypten där Josef i det läget blivit en viktig nyckelfigur. Sensmoral: det kan vara mödan värt att företa en jobbig resa genom ett tidigare utsållat material. Och se där: materialet är som Josef förlåtande, och visar oss nya spännande vägar! Man kanske skulle bli präst?
Men, nu var det ju egentligen Žižek det gällde. Återkommer i ämnet.
måndag 8 juni 2009
måndag 13 april 2009
Konspirationsteoretikerns dilemma
Jag har det senaste halvåret hamnat i ett dilemma, eller snarare fem dilemman. Fem diskussioner som samtliga uppvisar liknande strukturer och försvarsreaktioner hos de som diskuterar. Jag skriver detta mest som en minnesanteckning, eftersom jag inte riktigt vet hur jag skall hantera saken. Först här en presentation av dessa fem dilemman, och därefter några kommentarer. Som synes bryr jag mig här inte egentligen om dessa fem områden, utan den identitetsfabrik som dessa genererar.
Dessa fem diskussioner har rört 1) politiska partiernas sviktande medlemsantal, 2) postmodernismen, 3) religionens propagandaövertag över ateismen, 4) Internets fildelningslogik och 5) konstområdet.
1) de politiska partierna står frågande över sina sviktande medlemsantal. Det förefaller vara en uppriktig undran. Det är inte kunskapen om att medlemmarna alltmer medvetet fjärmats från det verkliga beslutsfattandet som felar. Inte heller att ledningarna fjärmats sig från de ideologier och värden som var själva orsaken till att medlemmarna drog sig till partierna. Snarare verkar det vara en fast förvissning om att de trots allt står för det enda demokratiska förhållningssättet, och att medborgarna bör vara så goda att respektera detta faktum. När så inte sker inträffar förvåningen. Den uppriktiga.
2) Postmodernismen inkluderar tänkare som Saussure, Barthes, Derrida, Foucault, Said, Deleuze, etc. Det mesta med prefixet ”post-” med andra ord. Företrädarna anser sig förunnade att inte behöva kallas för något gemensamt samlingsnamn, trots att de själva naturligtvis ivrigt namnger. Det är mycket död att hålla reda på här: författarens, historiens, kritikens, idealismens, dualismens, de stora berättelsernas, och så vidare. Rörelsen älskas av skeptiker, det mest triviala av intellektuella förhållningssätt. Historia anses inte ha någon mening, och vi måste därför bli fullt ansvariga för att finna mening i vårt eget liv. De som inte håller med blir därmed förminskade, dogmatiska och tarvliga: de som inte vill ta ansvar. Ett gammalt retoriskt knep, men här finns naturligtvis akademisk makt och många karriärstegar att hämta. Berättelsen att det finns oändliga berättelser skapar företrädelse för en ny sanning, och som alla sanningar förminskas något. Här är det det historiska sammanhanget, det mänskliga sammanhang som i praktiken faktiskt formar världen och ger kriterier för ett fungerande rankingsystem av tolkningar. Men visst kan det kännas demokratiskt att låta betraktaren få ansvaret för … allt. Att betraktaren inte kan vara skyldig eller ansvarig till allt, viftas med en akademisk gentil gest bort.
3) Jag skrev här på bloggen tidigare hur kyrkan rättfärdigar sina institutioner, sin makt och sin tro. Teologin är den pr-mur det kyrkliga systemet skapat för undgå kritik och sätta meningsmotståndare på plats. Sätt en mysig representant i tv-soffan och visa upp den goda, öppna och inkluderande prästen, så kan samma präst ostört utöva den gamla vanliga dogmatiska makt väl hemma i församlingen. Det anmärkningsvärda här är att kyrkans propaganda är så lyckad: folk inbillar sig att religion är en privatsak, att de goda prästerna gör så gott de kan och att inget hur som helst påverkar sekulariseringsprocessen. Kan det bli bättre pr-poäng?
4) Fildelningen har nu i snart tio år varit en frizon för idioti och amatöranarki. Illa dolt bakom egoism hävdas kampen mot kapitalets imaginära rättigheter. Påståendet att detta skulle ha demokratiska innebörder är lika absurd som att påstå att innebörden i demokrati är att springa på skithuset. Bara för att alla eller många gör eller har möjlighet att göra en sak, ger inte att saken hamnar på demokratins bord. Och att kampen skulle vara socialistisk? Visst. Fildelningsindustrin förändrar vad av BNP och produktionsförhållandena? I princip nada och ingenting. Och fildelningen har förändrat vad i tredje världen? Enorma mängder teknikavfall från västerländerna. Rika västerlänningar lägger gladeligen hutlösa pengar på datorer, mp3-apparater, filmvisningsapparater och bredband för att sen klaga på att filmer och musik kostar pengar. I individualiseringens namn, allt medan fyra femtedelar av världen lever på eller under existensminimum. Demokratiskt och solidariskt.
5) Konstområdet. Konsten fri och konstnären får göra vad den vill. Allt är konst. Tjohoo? Nä, för problemet är ju att få konstnärer säljer något. De som säljer, ställer ut och kan leva på sin konst gör det pågrund av något som vare sig stavas frihet eller ens konst. Det stavas kontakter. Mecenatsystemen har ändrat form och effektiv retorik men inte innehåll. De få som har turen att vara stenrika eller få stenrika beskyddare blir … tada … de ”största” konstnärerna. Stenrika beskyddare kan vara individer, grupper, statliga konsthandlare eller kompisar som Ernst Billgren. Billgren har under tjugo år suttit i de flesta betydande styrelser för konststöd och stipendier.
Nu till dilemmat/n. Hur länge skall folk hävda att dessa friheter[sic!] är demokratiska? Kommer folk någonsin förstå att individualiseringen[sic!] idag är maktens bästa redskap? Fem områden, fem havererade demokratiska intentioner. Urusla fördelningar av reel makt. Borde bli protester och krav på ändringar, men icke. Företrädarnas proklamerar istället idiotiska svammel om att demokratin snarare förstärkts än havererat. Upplevelsen är central, inte sakförhållandena. Medan demokratin sakta men säkert trängs tillbaka av kapitalet och handeln, ägnar folk enorm tid till att snackar skit och bråkar om sin egen förbannade individualitet. Vad är den framtida statens enda uppgift, enligt Reinfeldt? Att skaffa en privatiserad elitarmé som värnar äganderätten för de få som råkar ha den? Lär vi oss aldrig?
Eller hur var det nu? "Det privata är det politiska"? Skithuset kallar.
Dessa fem diskussioner har rört 1) politiska partiernas sviktande medlemsantal, 2) postmodernismen, 3) religionens propagandaövertag över ateismen, 4) Internets fildelningslogik och 5) konstområdet.
1) de politiska partierna står frågande över sina sviktande medlemsantal. Det förefaller vara en uppriktig undran. Det är inte kunskapen om att medlemmarna alltmer medvetet fjärmats från det verkliga beslutsfattandet som felar. Inte heller att ledningarna fjärmats sig från de ideologier och värden som var själva orsaken till att medlemmarna drog sig till partierna. Snarare verkar det vara en fast förvissning om att de trots allt står för det enda demokratiska förhållningssättet, och att medborgarna bör vara så goda att respektera detta faktum. När så inte sker inträffar förvåningen. Den uppriktiga.
2) Postmodernismen inkluderar tänkare som Saussure, Barthes, Derrida, Foucault, Said, Deleuze, etc. Det mesta med prefixet ”post-” med andra ord. Företrädarna anser sig förunnade att inte behöva kallas för något gemensamt samlingsnamn, trots att de själva naturligtvis ivrigt namnger. Det är mycket död att hålla reda på här: författarens, historiens, kritikens, idealismens, dualismens, de stora berättelsernas, och så vidare. Rörelsen älskas av skeptiker, det mest triviala av intellektuella förhållningssätt. Historia anses inte ha någon mening, och vi måste därför bli fullt ansvariga för att finna mening i vårt eget liv. De som inte håller med blir därmed förminskade, dogmatiska och tarvliga: de som inte vill ta ansvar. Ett gammalt retoriskt knep, men här finns naturligtvis akademisk makt och många karriärstegar att hämta. Berättelsen att det finns oändliga berättelser skapar företrädelse för en ny sanning, och som alla sanningar förminskas något. Här är det det historiska sammanhanget, det mänskliga sammanhang som i praktiken faktiskt formar världen och ger kriterier för ett fungerande rankingsystem av tolkningar. Men visst kan det kännas demokratiskt att låta betraktaren få ansvaret för … allt. Att betraktaren inte kan vara skyldig eller ansvarig till allt, viftas med en akademisk gentil gest bort.
3) Jag skrev här på bloggen tidigare hur kyrkan rättfärdigar sina institutioner, sin makt och sin tro. Teologin är den pr-mur det kyrkliga systemet skapat för undgå kritik och sätta meningsmotståndare på plats. Sätt en mysig representant i tv-soffan och visa upp den goda, öppna och inkluderande prästen, så kan samma präst ostört utöva den gamla vanliga dogmatiska makt väl hemma i församlingen. Det anmärkningsvärda här är att kyrkans propaganda är så lyckad: folk inbillar sig att religion är en privatsak, att de goda prästerna gör så gott de kan och att inget hur som helst påverkar sekulariseringsprocessen. Kan det bli bättre pr-poäng?
4) Fildelningen har nu i snart tio år varit en frizon för idioti och amatöranarki. Illa dolt bakom egoism hävdas kampen mot kapitalets imaginära rättigheter. Påståendet att detta skulle ha demokratiska innebörder är lika absurd som att påstå att innebörden i demokrati är att springa på skithuset. Bara för att alla eller många gör eller har möjlighet att göra en sak, ger inte att saken hamnar på demokratins bord. Och att kampen skulle vara socialistisk? Visst. Fildelningsindustrin förändrar vad av BNP och produktionsförhållandena? I princip nada och ingenting. Och fildelningen har förändrat vad i tredje världen? Enorma mängder teknikavfall från västerländerna. Rika västerlänningar lägger gladeligen hutlösa pengar på datorer, mp3-apparater, filmvisningsapparater och bredband för att sen klaga på att filmer och musik kostar pengar. I individualiseringens namn, allt medan fyra femtedelar av världen lever på eller under existensminimum. Demokratiskt och solidariskt.
5) Konstområdet. Konsten fri och konstnären får göra vad den vill. Allt är konst. Tjohoo? Nä, för problemet är ju att få konstnärer säljer något. De som säljer, ställer ut och kan leva på sin konst gör det pågrund av något som vare sig stavas frihet eller ens konst. Det stavas kontakter. Mecenatsystemen har ändrat form och effektiv retorik men inte innehåll. De få som har turen att vara stenrika eller få stenrika beskyddare blir … tada … de ”största” konstnärerna. Stenrika beskyddare kan vara individer, grupper, statliga konsthandlare eller kompisar som Ernst Billgren. Billgren har under tjugo år suttit i de flesta betydande styrelser för konststöd och stipendier.
Nu till dilemmat/n. Hur länge skall folk hävda att dessa friheter[sic!] är demokratiska? Kommer folk någonsin förstå att individualiseringen[sic!] idag är maktens bästa redskap? Fem områden, fem havererade demokratiska intentioner. Urusla fördelningar av reel makt. Borde bli protester och krav på ändringar, men icke. Företrädarnas proklamerar istället idiotiska svammel om att demokratin snarare förstärkts än havererat. Upplevelsen är central, inte sakförhållandena. Medan demokratin sakta men säkert trängs tillbaka av kapitalet och handeln, ägnar folk enorm tid till att snackar skit och bråkar om sin egen förbannade individualitet. Vad är den framtida statens enda uppgift, enligt Reinfeldt? Att skaffa en privatiserad elitarmé som värnar äganderätten för de få som råkar ha den? Lär vi oss aldrig?
Eller hur var det nu? "Det privata är det politiska"? Skithuset kallar.
söndag 29 mars 2009
Fördriv teologen från universiteten
Finns Jesus? Visst, läs Bibeln så ser vi konturerna för hur han skall uppfattas. Men bibeln skall ju - som teologer hävdar då frågor om kvinnans status, homosexuella och slavsamhällen dyker upp - läsas symboliskt och som ett uttryck för sin tid. Aha, Jesus skall alltså behandlas som en symbol bland andra och som ett uttryck för sin tid? Nix, han finns och hans verkan är allt annat än symbolisk. Och inte nog med det: tack vare vad som anses stå i denna skrift har vi kyrkor, församlingar, teologer, präster, kyrkliga ägor, hierarkier, tro, etc. Lika lite som Jesus skall allt detta förpassas till den symboliska sfären. I sanning ett gudomligt mysterium! Fast som vanligt behöver det gudomliga en hel del hjälp med sina mysterium.
Teologin är läran om gud. Att gud finns är fundamentet. Vad man därefter inlemmar eller förskjuter i ordet teologi förändrar enbart perspektiven, inte fundamentet eller Ärendet. Gud existerar och världen skall förklaras inom den doktrinen. Människans plats är inom denna ram.
Gud anses genomsyra alltet, existera bortom fysikens lagar och återfinnas i andra ännu oupptäckta dimensioner bortom de fyra bekanta. Teologin har sedan attacken från Descartes - där människan fick rationella utgångspunkter för autonomt förnuft - därför valt strategin att med alla medel försöka sudda ut gränserna mellan objekt och subjekt. Ett därefter uppluckrat subjekt anses bilda det fundament som bekräftar Guds existens. Poängen är att det kvarvarande subjektet skulle manifestera en högre tillhörighet: Den djupt mänskliga känslan/förnimmelsen/erfarenheten av att vara en del av något större än oss själva bildar beviset. Känskan av tillhörighet bevisar tillhörighet (Schleiermacher, Hegel, Heidegger), eller om man så platonskt vill: existens bekräftas av att vi kan referera till existensen.
I dag omfamnar teologin så skilda riktningar som postmodernism, idealism, hermeneutik, textkritiska utgångspunkter och kvantfysiken. Där en bundsförvanter kan skönjas, om än i fragmentariska former, där finns teologen. Men vad händer om till exempel filosofin motsäger Guds existens? Inga problem. Amerikanska teologer använde glatt Hegel, Nietzsche, Tillich och Derrida på 1970-talet för att paradoxalt hävda att metafysiken inte existerar. Detta för att "göra upp" med transcendenta föreställningar, "till förmån för en radikalt immanent teologi" (Ola Sigurdsson & Jayne Svenungsson, Postmodern teologi - en introduktion (Stockholm 2006), 24).
I den postmodernistiska traditionen betonar teologen 1) att vårt självmedvetande alltid är förmedlat via den konkreta verklighet vi lever i, 2) att språket är inget annat än själva vårt sociokulturella ramverk och att tankeförmågan är oupplösligt förknippad med språket, 3) att den cartesianska dualismen luckrats upp då den moderna filosofin inte frambringat otvivelaktiga fundament från varifrån vi kan stipulera sanningsanspråk och därför att åsikten att världen är ”inte vad jag tänker utan vad jag lever (Maurice Merleau-Pontys) framförs upprepat, och 4) vi inte kan skriva objektiv historia. Återigen, betoningen sker "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Vad nertonas då? Allt som inte passar in. Vid referenser till postmodernismen "glöms" dess fundament, baserat på att människan i det postmoderna samhället förkastat förklaringsmodeller som religion och Gud, bort. Med Lyotards ord: att postmodernitetens viktigaste kännemärke är "en skepsism mot metaberättelser". Tittar man på andra begrepp och riktningar som skepticism, den autonoma människan, empiriska studier, naturvetenskap, sanningsbegrepp, dualism, den analytiska filosofin, etc, etc, etc, så plockas russinen ur kakorna och det som inte anses passa in får helt enkelt inte vara med och leka. Ja, just det: "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Teologi är således INTE vetenskap. Vetenskap har inte en i förväg bestämd riktning. Vetenskap är inte att bakom filosofiska traditioner fokusera vissa russin i kakorna i syfte att driva ett ärende. Vetenskap är inte att leta i människans perceptionsförmågor för att där hitta fragment som anses kunna driva ens ärende. Inom teologin används vetenskapen helt underordnad. De senaste hundra åren har det förståligt nog blivit allt viktigare för teologin att försöka påvisa sitt akademiska berättigande. Och i den andan antogs skrämmande nog teologin 1974 som ett delämne inom religionsvetenskap. Religionsvetenskap är en sak. Teologi något annat.
Idag uppdelar gärna teologen sitt akademiska område i enheter, såsom Kyrka, Tro och Teologi. I praktiken är tudelningen endast ett intellektuellt skarvande. Teologen, vetenskapsmannen, prästen, doktrinförmedlaren och predikaren är vanligen en och samma person. En teologs religiösa nit, gömd bakom religionsvetenskap, stannar inte vid dennes köksbord. Det får effekter för miljontals människors vardag, för människors livsmöjligheter och för vår demokrati. Religiösa doktriner är inte döda, de bevaras vid liv i väst genom teologin, kyrkan och frikyrkan. Staten ger fortfarande professurer i religionsvetenskap som tackar genom att verka för bevarandet av doktrinerna. Det är på gränsen till idioti att inbilla sig något annat. För den tvivlande rekommenderas de senaste årens produktion från de religionsvetenskapliga institutionerna i Sverige.
Hur länge skall teologer lyckas med sina trolleritrick och få fortsätta bedriva pseudovetenskap vid våra universitet?
Teologin är läran om gud. Att gud finns är fundamentet. Vad man därefter inlemmar eller förskjuter i ordet teologi förändrar enbart perspektiven, inte fundamentet eller Ärendet. Gud existerar och världen skall förklaras inom den doktrinen. Människans plats är inom denna ram.
Gud anses genomsyra alltet, existera bortom fysikens lagar och återfinnas i andra ännu oupptäckta dimensioner bortom de fyra bekanta. Teologin har sedan attacken från Descartes - där människan fick rationella utgångspunkter för autonomt förnuft - därför valt strategin att med alla medel försöka sudda ut gränserna mellan objekt och subjekt. Ett därefter uppluckrat subjekt anses bilda det fundament som bekräftar Guds existens. Poängen är att det kvarvarande subjektet skulle manifestera en högre tillhörighet: Den djupt mänskliga känslan/förnimmelsen/erfarenheten av att vara en del av något större än oss själva bildar beviset. Känskan av tillhörighet bevisar tillhörighet (Schleiermacher, Hegel, Heidegger), eller om man så platonskt vill: existens bekräftas av att vi kan referera till existensen.
I dag omfamnar teologin så skilda riktningar som postmodernism, idealism, hermeneutik, textkritiska utgångspunkter och kvantfysiken. Där en bundsförvanter kan skönjas, om än i fragmentariska former, där finns teologen. Men vad händer om till exempel filosofin motsäger Guds existens? Inga problem. Amerikanska teologer använde glatt Hegel, Nietzsche, Tillich och Derrida på 1970-talet för att paradoxalt hävda att metafysiken inte existerar. Detta för att "göra upp" med transcendenta föreställningar, "till förmån för en radikalt immanent teologi" (Ola Sigurdsson & Jayne Svenungsson, Postmodern teologi - en introduktion (Stockholm 2006), 24).
I den postmodernistiska traditionen betonar teologen 1) att vårt självmedvetande alltid är förmedlat via den konkreta verklighet vi lever i, 2) att språket är inget annat än själva vårt sociokulturella ramverk och att tankeförmågan är oupplösligt förknippad med språket, 3) att den cartesianska dualismen luckrats upp då den moderna filosofin inte frambringat otvivelaktiga fundament från varifrån vi kan stipulera sanningsanspråk och därför att åsikten att världen är ”inte vad jag tänker utan vad jag lever (Maurice Merleau-Pontys) framförs upprepat, och 4) vi inte kan skriva objektiv historia. Återigen, betoningen sker "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Vad nertonas då? Allt som inte passar in. Vid referenser till postmodernismen "glöms" dess fundament, baserat på att människan i det postmoderna samhället förkastat förklaringsmodeller som religion och Gud, bort. Med Lyotards ord: att postmodernitetens viktigaste kännemärke är "en skepsism mot metaberättelser". Tittar man på andra begrepp och riktningar som skepticism, den autonoma människan, empiriska studier, naturvetenskap, sanningsbegrepp, dualism, den analytiska filosofin, etc, etc, etc, så plockas russinen ur kakorna och det som inte anses passa in får helt enkelt inte vara med och leka. Ja, just det: "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Teologi är således INTE vetenskap. Vetenskap har inte en i förväg bestämd riktning. Vetenskap är inte att bakom filosofiska traditioner fokusera vissa russin i kakorna i syfte att driva ett ärende. Vetenskap är inte att leta i människans perceptionsförmågor för att där hitta fragment som anses kunna driva ens ärende. Inom teologin används vetenskapen helt underordnad. De senaste hundra åren har det förståligt nog blivit allt viktigare för teologin att försöka påvisa sitt akademiska berättigande. Och i den andan antogs skrämmande nog teologin 1974 som ett delämne inom religionsvetenskap. Religionsvetenskap är en sak. Teologi något annat.
Idag uppdelar gärna teologen sitt akademiska område i enheter, såsom Kyrka, Tro och Teologi. I praktiken är tudelningen endast ett intellektuellt skarvande. Teologen, vetenskapsmannen, prästen, doktrinförmedlaren och predikaren är vanligen en och samma person. En teologs religiösa nit, gömd bakom religionsvetenskap, stannar inte vid dennes köksbord. Det får effekter för miljontals människors vardag, för människors livsmöjligheter och för vår demokrati. Religiösa doktriner är inte döda, de bevaras vid liv i väst genom teologin, kyrkan och frikyrkan. Staten ger fortfarande professurer i religionsvetenskap som tackar genom att verka för bevarandet av doktrinerna. Det är på gränsen till idioti att inbilla sig något annat. För den tvivlande rekommenderas de senaste årens produktion från de religionsvetenskapliga institutionerna i Sverige.
Hur länge skall teologer lyckas med sina trolleritrick och få fortsätta bedriva pseudovetenskap vid våra universitet?
torsdag 26 mars 2009
Litteratur: I begynnelsen var Descartes
I begynnelsen skapade Descartes objektet och subjektet.
Och Objektet var verkligt och fysiskt, djupet täcktes dock av Subjektet och självmedvetandet endast svepte fram över jaget.
Och Descartes sade: "Kritik, bli till!" Och kritiken blev till.
Och Descates såg att kritiken var god, och kritiken skilde Objektet från Subjektet.
Och Descartes kallade Objektet verklighet, och Subjektet kallade han metafysik. Och det blev kväll och det blev morgon, den andra fullföljda platonska klyvningen.
Och Objektet var verkligt och fysiskt, djupet täcktes dock av Subjektet och självmedvetandet endast svepte fram över jaget.
Och Descartes sade: "Kritik, bli till!" Och kritiken blev till.
Och Descates såg att kritiken var god, och kritiken skilde Objektet från Subjektet.
Och Descartes kallade Objektet verklighet, och Subjektet kallade han metafysik. Och det blev kväll och det blev morgon, den andra fullföljda platonska klyvningen.
Politik: Varför röstar folket på moderaterna?
Moderaterna har röstat samma flera gånger under årens lopp, men det blir så tjatigt att skriva samma sak flera gånger. Listan - 100 år av moderata val:
- 1904-1918: Nej till allmän rösträtt
- 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet
- 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag
1919: Nej till kvinnlig rösträtt - 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff
- 1927: Nej till folkskolereform
- 1931: Nej till sjukkassa
- 1933: Nej till beredskapsarbete
- 1934: Nej till a-kassa
- 1935: Nej till höjda folkpensioner
- 1938: Nej till två veckors semester
- 1941: Nej till sänkt rösträttsålder
- 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring
1946: Nej till fria skolmåltider - 1947: Nej till allmänna barnbidrag
- 1951: Nej till tre veckors semester
- 1953: Nej till fri sjukvård
- 1959: Nej till ATP
- 1960: Ja till apartheid
1960: Nej till stöd till ANC
1960: Nej till sanktioner mot Syd-Afrika - 1963: Nej till fyra veckors semester
- 1970: Nej till 40 timmars arbetsvecka
- 1973: Nej till möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
- 1974: Nej till fri abort
- 1976: Nej till fem semesterveckor
- 1983: Nej till löntagarfonder
- 1994: Nej till partnerskapslagen
- 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter i EU
- 2003: Ja till Irakkriget
- 2004: Ja till sänkt a-kassa och sjukpenning
- 2006: Nej till gröna jobb
2006: Nej till sex timmars arbetsdag
2006: Nej till upprustning av den offentliga sektorn
2006: Nej till höjd a-kassa
2006: Nej till höjd sjukersättning
2006: Ja till sänkt a-kassa - 2007: Ja till sänkt sjukersättning
onsdag 11 februari 2009
Litteratur: chick lit och Belinda Olssons a la Agata
Gravidchock! Reporter erkänner: Agata Hansson vill inte in i kärnfamiljen, blir med barn, sätter trots det ständigt jobbet på tidningsredaktion före allt annat och går i föräldragruppterapi där myten om kärnfamiljen styr. Samtidigt hägrar ett tidningsscoop - i bokens bakgrund, men - i Agatas ständiga förgrund. Detta scoop handlar om rik trasslig familj, där det visar sig att dottern inte blivit kidnappad som polis/media trott utan rymt från sin taskiga överklassfamilj. Samhällets konventioner och hur vi fostrar drabbar hela tiden Agata, och hon värjer sig från alla BÖR. Agata är dum mamma som röker, dricker och vill inte ha barn, ens under graviditeten. Det socialt korrekta spelet som Agata möter via duktiga mammors samtal på bussar, stadsfikor och mammagruppsamtal gör att hon känner sig som en alien. Men även barnet i magen blir en alien och alla andra i Agatas omgivning blir enligt henne med jämna mellanrum aliens. Ett grepp som skulle kunna gjort boken mer intressant är då den svenska modellen ställs mot den grekiska invandrarfamiljens uppfattningar. Men den löses lite tröttsamt genom att de invandrade egentligen inte vill ha med sin egen (patriarkala?) familjetradition att göra.
Otrogen på öppen gata: Barnet kommer, Agata upplever att hennes kropp blir allmän egendom, börjar jobba tidigare än föräldraledigheten kräver, grekiska familjen hälsar på till Agatas stora förtret, bästa vännen Kia lurar sin kille med att försöka bli med barn i smyg – en kille som vännen bryr sig så lite om så att hon struntar i vad han livnär sig på så länge Kias behov tillgodoses – fortsatta mammagruppsamtal med mamma-aliens, Agatas slutliga otrohet (där sexet skildras ingående och passionerat för första gången i någon av böckerna) … och The End med att Agatas pojkvän, ovetandes om otrogenhetsaffären, friar.
Där historien i Belinda Olssons två senaste böcker. Att skriva ut historien så här är väl det egentligen dödsstraff på. Men vem läser dessa böcker för historiens skull? I bok II om Agata finns inte ens något spännande Scoop som håller ihop berättelsen, så även Belinda själv tycks ha insett att någon story inte ens behövs.
Varför då läsa? Antagligen - återigen - för igenkänningseffekten parat med att skratta åt den samma. För att som kvinna/tjej få beskrivningar av hur det egentligen känns - bortanför alla självgenererande blaskiga mammatidskrifter - vid barnafödande, vid relationsproblematiken att som kvinna idag få lov att leka det man tror är mannens roll och att få känslan av att man själv ger sina relationer de värden man själv vill? Jag vet inte.
Själv skrattade jag ofta och mycket. Så länge jag inte lägger värderingen "litteratur" på Belinda Olssons böcker, utan stannar vid ordet "nöjesmaskin" har jag inget att anmärka. Det är helt enkelt befriande kul läsning. Även om böckerna smälts lika lätt som Sex and the City, har ungefär samma problematiseringsnivå om bolibompa och är för säkerhets skull försedda med lika stora typsnitt som en ordinarie barnbok.
Otrogen på öppen gata: Barnet kommer, Agata upplever att hennes kropp blir allmän egendom, börjar jobba tidigare än föräldraledigheten kräver, grekiska familjen hälsar på till Agatas stora förtret, bästa vännen Kia lurar sin kille med att försöka bli med barn i smyg – en kille som vännen bryr sig så lite om så att hon struntar i vad han livnär sig på så länge Kias behov tillgodoses – fortsatta mammagruppsamtal med mamma-aliens, Agatas slutliga otrohet (där sexet skildras ingående och passionerat för första gången i någon av böckerna) … och The End med att Agatas pojkvän, ovetandes om otrogenhetsaffären, friar.
Där historien i Belinda Olssons två senaste böcker. Att skriva ut historien så här är väl det egentligen dödsstraff på. Men vem läser dessa böcker för historiens skull? I bok II om Agata finns inte ens något spännande Scoop som håller ihop berättelsen, så även Belinda själv tycks ha insett att någon story inte ens behövs.
Varför då läsa? Antagligen - återigen - för igenkänningseffekten parat med att skratta åt den samma. För att som kvinna/tjej få beskrivningar av hur det egentligen känns - bortanför alla självgenererande blaskiga mammatidskrifter - vid barnafödande, vid relationsproblematiken att som kvinna idag få lov att leka det man tror är mannens roll och att få känslan av att man själv ger sina relationer de värden man själv vill? Jag vet inte.
Själv skrattade jag ofta och mycket. Så länge jag inte lägger värderingen "litteratur" på Belinda Olssons böcker, utan stannar vid ordet "nöjesmaskin" har jag inget att anmärka. Det är helt enkelt befriande kul läsning. Även om böckerna smälts lika lätt som Sex and the City, har ungefär samma problematiseringsnivå om bolibompa och är för säkerhets skull försedda med lika stora typsnitt som en ordinarie barnbok.
måndag 24 november 2008
Sartre och den irrationella erövringen
Trots att jag gjorde någon slags ”avbön” på barstol.nu i frågan om Åsa Linderborg skall anses vara antisemit eller inte – jag skrev att jag inte orkade med diskussionen mer, eftersom jag ansåg att det till slut säger mer om mig än om frågan i sak– gnager själva ämnet kvar inom mig, eller snarare förutsättningarna för ämnet. Störande.
Det beror inte bara på frågans känslighet, en nog så störande sak i sig. Direkt efter att jag skrivit min övertydliga ståndpunkt, med de nästan tramsigt moraliserande orden ”jag hatar antisemitism”, replikerade någon och skrev ”och … vad spelar det för någon roll?” Men, vänta nu lite ... om ställningstaganden inte anses spela roll, vad spelar då roll?
Innehållet är med all tydlighet inte viktigt i denna infekterade hyenajakt. Naturligtvis var repliken ett ställningstagande, inte en handlingsplan. Som handlingsplan är hat klart överskattat, i alla fall om något konstruktivt är tänkt att åstadkommas.
Är det något jag via googling upptäckt de senaste veckorna så är det all skit som finns på Internet, hur ljusskygga personer och grupper missbrukar yttrandefriheten. Men de missbrukar mer än så. Internets, liksom anarkins, stora svaghet är dess till intet förpliktigande manifest. Så länge idiotin ligger och pyser i folks byxfickor är tillståndet illa nog, När de underminerar all rationalitet via en ändlöst banal åsiktsproduktion som de inte har en tanke att ta ansvar för, vill jag intuitivt påstå att det inte bara är ynkligt utan även människofientligt. Men det intuitiva påståendet visade sig vara fel.
Fick syn på Jean-Paul Sartres Tankar i Judefrågan. (Réflexions sur la question juive, 1947). Han klarlägger antisemitens förkastande av rationaliteten. Rationalitet måste enligt Sartre, till skillnad från irrationalitet, erövras. För anitsemiten är irrationaliteten snarare själva poängen. Juden anses vara ond och girig till sin natur. Däremot får juden inte vara helt utan valmöjligheter. Det skulle nämligen göra juden till ett hjälplöst offer, vilket skulle göra det svårt att ställa juden till svars för sin ”judiskhet”. Så enligt antisemiten är juden å ena sidan på grund av sin natur tvingad in i ”judiskhet”, och å andra så väljer juden tillståndet själv. Antisemiten är helt beroende av juden, och skulle uppfinna honom om han inte fanns.
Kan inte låta bli att högakta Sartre! Och tog mig friheten att snurra hans tankar några varv till. Jag vill påstå att Sartre här inte bara beskriver antisemitens utan även människans natur. Inte med specifikt tankarna om antisemiten/juden, utan om att rationaliteten måste erövras. Det betyder, enligt mig, att irrationaliteten är det naturliga tillståndet, ursprungligheten, det man föds in i. Det förklarar mycket, kanske för mycket för att insikten riktigt skall kunna tas in helt och fullt. Om detta är en klassisk slutpunkt i frågan huruvida människan föds ond eller god – som tomt ark, eller med latenta förutsättningarna för ondska – spelar mig just i detta sammanhang ingen roll.
Här ser jag nämligen orsaken till att all form av reklam och propaganda är så makabert effektiv. Grundvalen för reklam är denna irrationalitet. Hade parfymreklamen upplyst oss, hade det varit information. Inte bara innehållsförteckningar, utan även produktionsvillkor, information om djurförsök använts under någon fas i framtagningen, miljöaspekter, ursprungsländer, ägarstrukturer och så vidare. Men detta lyser naturligtvis med sin frånvaro. Istället gäller makt, sex, framgång och självtillfredsställelse. Finns inte dessa värden i själva produkten – vilket sällan är fallet – uppfinns de och inplanteras i våra sinnen genom insinuering och association. Och vi springer som goda uppfunna liberaler och köper världsuppfattningen, den sköna irrationaliteten och i vissa fall även produkten.
När väl denna attack på en rationalitet som ännu inte erövrats upptäcks av vår reflektion, kan vi inte ta oss ur. Vi är dömda till irrationalitet. Våra sociala kontakter, som enligt Nina Björk är en del av våra biologiska förutsättningar, kan inte fungera utan irrationalitet. Beröm, smicker, omtanke, status, bekräftande mingelsnack, åsikter, parfym(!) och så vidare, bygger knappast på rationell grund. Vi vill i första hand att vårt umgänge skall kännas bra, inte tänkas bra.
Att vi utesluter resten av mänskligheten över en latte hör liksom till. Att en miljard människor idag har en undermålig livssituation bekommer inte oss nämnvärt. Här är självbedrägeriet norm: det som på ytan verkar vara rationellt – vad skulle lilla jag kunna göra åt saken, lika bra att istället fokusera på min egen njutning och situation – omvandlas till praktisk lika irrationell handling om vi får reda på att en av våra nära och kära av någon anledning sitter fast och svälter i ett flyktingläger. Få hade då avstått en räddningsaktion med hänsyftning till något rationellt argument.
Än mer störande är alltså det felaktiga i antagandet att antisemiten är människofientlig. Irrationalitet verkar vara ett grundläggande kännetecknen på att vara och agera som människa. Så hur skulle det då vara människofientligt? Finns inte juden, uppfinner vi honom. Åsa Linderborg duger lika bra som något annat.
Efter Sovjets fall uppstod behovet att dela ut rollen som USA: s Fiende. Ett tag balanserade det mellan Kina och Muslimen. Vinnaren för tillfället blev Terroristen. Vem får rollen i morgon? Något för Betsson.com? Kanske vi ser en helt ny maktbalans om 20 år, då ett bankrutt USA inte längre är mycket att hänga i julgranen, och det är Kinas tur att uppfinna Fienden. Den gamla Kapitalisten är kanske ett hett stalltips? Inga självklart bra odds, eftersom deras dåvarande makt byggts upp av det kapitalistiska systemet. EU kanske? Antagligen för mäktigt. AU? Kristna? Gamla kinafiender i Asien? Klart är att människan accepterar vilka irrationella argument som helt, bara de av någon anledning känns bra och att fienden målas i tydliga konturer.
Det allra mest störande är att jag inte bara kan hänvisa ämnet till en intellektuell sfär, hur mycket jag än vill. Historien är mer än övertygande i sin praktik. Vissa Fiender har fått utstå ofattbart mycket ondska. Hade jag varit judinna av börd hade jag troligtvis tyckt att dessa rader andats irrelevans och orättvisa, och att det viktigaste varit att belysa och ställa folk till svars så att katastrofen inte händer igen. En åsikt värd all respekt och stöd. Men den tar inte bort det faktum att katastrofer är oundvikliga hos en mänsklighet där det irrationella inte bara råder utan är det meningsbärande. Den bästa strategin blir istället att undvika att bli föremål för katastrofen. Cynism eller realitet?
Realiteten visar i alla fall att när Fienden är retoriskt oumbärlig. Den skall erövras, tillintetgöras, krossas, vilket gör Vinnaren till värdenas ägare. Tre saker avgör i en sådan värld, i ordning: 1) mest resurser 2) intensivast propaganda, och om inte steg ett och två fungerar, 3) störst puffra. Vad nyttjar fria rationella argument svältande, fångna eller döda? Jag är 19 om en månad och framtiden är mer smutsig än historien. En skillnad är förståss att 1/50-del av jordens befolkning, folk i den rika delen av världen, förr inte kunde skriva av sig sin mentalt likriktade skit på Internet. Ett minst sagt förbluffande framsteg ...
Och nää, jag tror fortfarande inte att personen Åsa är antisemit, eller ens förmedlare av ett sådant arv (i så fall är vi alla det, en meningslös ståndpunkt). Saken skall bevisas först, inte insinueras fram. Åsikter stavas fortfarande inte insikter.
Det beror inte bara på frågans känslighet, en nog så störande sak i sig. Direkt efter att jag skrivit min övertydliga ståndpunkt, med de nästan tramsigt moraliserande orden ”jag hatar antisemitism”, replikerade någon och skrev ”och … vad spelar det för någon roll?” Men, vänta nu lite ... om ställningstaganden inte anses spela roll, vad spelar då roll?
Innehållet är med all tydlighet inte viktigt i denna infekterade hyenajakt. Naturligtvis var repliken ett ställningstagande, inte en handlingsplan. Som handlingsplan är hat klart överskattat, i alla fall om något konstruktivt är tänkt att åstadkommas.
Är det något jag via googling upptäckt de senaste veckorna så är det all skit som finns på Internet, hur ljusskygga personer och grupper missbrukar yttrandefriheten. Men de missbrukar mer än så. Internets, liksom anarkins, stora svaghet är dess till intet förpliktigande manifest. Så länge idiotin ligger och pyser i folks byxfickor är tillståndet illa nog, När de underminerar all rationalitet via en ändlöst banal åsiktsproduktion som de inte har en tanke att ta ansvar för, vill jag intuitivt påstå att det inte bara är ynkligt utan även människofientligt. Men det intuitiva påståendet visade sig vara fel.
Fick syn på Jean-Paul Sartres Tankar i Judefrågan. (Réflexions sur la question juive, 1947). Han klarlägger antisemitens förkastande av rationaliteten. Rationalitet måste enligt Sartre, till skillnad från irrationalitet, erövras. För anitsemiten är irrationaliteten snarare själva poängen. Juden anses vara ond och girig till sin natur. Däremot får juden inte vara helt utan valmöjligheter. Det skulle nämligen göra juden till ett hjälplöst offer, vilket skulle göra det svårt att ställa juden till svars för sin ”judiskhet”. Så enligt antisemiten är juden å ena sidan på grund av sin natur tvingad in i ”judiskhet”, och å andra så väljer juden tillståndet själv. Antisemiten är helt beroende av juden, och skulle uppfinna honom om han inte fanns.
Kan inte låta bli att högakta Sartre! Och tog mig friheten att snurra hans tankar några varv till. Jag vill påstå att Sartre här inte bara beskriver antisemitens utan även människans natur. Inte med specifikt tankarna om antisemiten/juden, utan om att rationaliteten måste erövras. Det betyder, enligt mig, att irrationaliteten är det naturliga tillståndet, ursprungligheten, det man föds in i. Det förklarar mycket, kanske för mycket för att insikten riktigt skall kunna tas in helt och fullt. Om detta är en klassisk slutpunkt i frågan huruvida människan föds ond eller god – som tomt ark, eller med latenta förutsättningarna för ondska – spelar mig just i detta sammanhang ingen roll.
Här ser jag nämligen orsaken till att all form av reklam och propaganda är så makabert effektiv. Grundvalen för reklam är denna irrationalitet. Hade parfymreklamen upplyst oss, hade det varit information. Inte bara innehållsförteckningar, utan även produktionsvillkor, information om djurförsök använts under någon fas i framtagningen, miljöaspekter, ursprungsländer, ägarstrukturer och så vidare. Men detta lyser naturligtvis med sin frånvaro. Istället gäller makt, sex, framgång och självtillfredsställelse. Finns inte dessa värden i själva produkten – vilket sällan är fallet – uppfinns de och inplanteras i våra sinnen genom insinuering och association. Och vi springer som goda uppfunna liberaler och köper världsuppfattningen, den sköna irrationaliteten och i vissa fall även produkten.
När väl denna attack på en rationalitet som ännu inte erövrats upptäcks av vår reflektion, kan vi inte ta oss ur. Vi är dömda till irrationalitet. Våra sociala kontakter, som enligt Nina Björk är en del av våra biologiska förutsättningar, kan inte fungera utan irrationalitet. Beröm, smicker, omtanke, status, bekräftande mingelsnack, åsikter, parfym(!) och så vidare, bygger knappast på rationell grund. Vi vill i första hand att vårt umgänge skall kännas bra, inte tänkas bra.
Att vi utesluter resten av mänskligheten över en latte hör liksom till. Att en miljard människor idag har en undermålig livssituation bekommer inte oss nämnvärt. Här är självbedrägeriet norm: det som på ytan verkar vara rationellt – vad skulle lilla jag kunna göra åt saken, lika bra att istället fokusera på min egen njutning och situation – omvandlas till praktisk lika irrationell handling om vi får reda på att en av våra nära och kära av någon anledning sitter fast och svälter i ett flyktingläger. Få hade då avstått en räddningsaktion med hänsyftning till något rationellt argument.
Än mer störande är alltså det felaktiga i antagandet att antisemiten är människofientlig. Irrationalitet verkar vara ett grundläggande kännetecknen på att vara och agera som människa. Så hur skulle det då vara människofientligt? Finns inte juden, uppfinner vi honom. Åsa Linderborg duger lika bra som något annat.
Efter Sovjets fall uppstod behovet att dela ut rollen som USA: s Fiende. Ett tag balanserade det mellan Kina och Muslimen. Vinnaren för tillfället blev Terroristen. Vem får rollen i morgon? Något för Betsson.com? Kanske vi ser en helt ny maktbalans om 20 år, då ett bankrutt USA inte längre är mycket att hänga i julgranen, och det är Kinas tur att uppfinna Fienden. Den gamla Kapitalisten är kanske ett hett stalltips? Inga självklart bra odds, eftersom deras dåvarande makt byggts upp av det kapitalistiska systemet. EU kanske? Antagligen för mäktigt. AU? Kristna? Gamla kinafiender i Asien? Klart är att människan accepterar vilka irrationella argument som helt, bara de av någon anledning känns bra och att fienden målas i tydliga konturer.
Det allra mest störande är att jag inte bara kan hänvisa ämnet till en intellektuell sfär, hur mycket jag än vill. Historien är mer än övertygande i sin praktik. Vissa Fiender har fått utstå ofattbart mycket ondska. Hade jag varit judinna av börd hade jag troligtvis tyckt att dessa rader andats irrelevans och orättvisa, och att det viktigaste varit att belysa och ställa folk till svars så att katastrofen inte händer igen. En åsikt värd all respekt och stöd. Men den tar inte bort det faktum att katastrofer är oundvikliga hos en mänsklighet där det irrationella inte bara råder utan är det meningsbärande. Den bästa strategin blir istället att undvika att bli föremål för katastrofen. Cynism eller realitet?
Realiteten visar i alla fall att när Fienden är retoriskt oumbärlig. Den skall erövras, tillintetgöras, krossas, vilket gör Vinnaren till värdenas ägare. Tre saker avgör i en sådan värld, i ordning: 1) mest resurser 2) intensivast propaganda, och om inte steg ett och två fungerar, 3) störst puffra. Vad nyttjar fria rationella argument svältande, fångna eller döda? Jag är 19 om en månad och framtiden är mer smutsig än historien. En skillnad är förståss att 1/50-del av jordens befolkning, folk i den rika delen av världen, förr inte kunde skriva av sig sin mentalt likriktade skit på Internet. Ett minst sagt förbluffande framsteg ...
Och nää, jag tror fortfarande inte att personen Åsa är antisemit, eller ens förmedlare av ett sådant arv (i så fall är vi alla det, en meningslös ståndpunkt). Saken skall bevisas först, inte insinueras fram. Åsikter stavas fortfarande inte insikter.
fredag 14 november 2008
Kommentar: Är Åsa Linderborg antisemit?
På bloggen www.barstol.nu diskuteras det möte jag var på om hitlerindustrin, och som jag även skriver om på den här sidan.
Signaturen Hermann Dill skriver dock att Åsas egentliga mening var att ”det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna”. Och av den anledningen skulle Åsa enligt Hermann Dill ha spårat orsaken till det ökade Hitlerintresset.
Problemet är bara att … hon sa inte så! Mer snarare som signaturen Ola hävdar, en av Hermann Dills bloggkommentatorer, när han försöker minnas Åsas exakta ordalydelse:
Det är väl ingen hemlighet att Åsa sympatiserar med kommunisterna, hon gick ju med i ett kommunistiskt parti redan 1980. Det är väl heller ingen hemlighet att hon, liksom många på vänsterflanken, sympatiserar med ”det palestinska folkets kamp”? Men gör detta henne till antisemit och troende på en judisk världskonspiration som står bakom en flod av böcker, där bland andra Bengt Liljegrens "göra-Hitler-mer-mänsklig" bok ingår, i syfte att ... tja, vad exakt?
Som kommunist är Åsa knappast med i någon USA-fanclub, eller bejakare av dess kristna knäppgöckar. Knappast heller någon anhängare av stater som generellt prioriterar ett globaliserat kapitalistiskt system.
Till sist: Det kaaan ju tyckas aningen långsökt att automatiskt hävda att alla som stöder palestiniers sak – som att till exempel anse att Israel skall respektera palestiniernas mänskliga rättigheter – skulle vara antisemiter, eller mot judar generellt. Med det argumentet blir ju alla som är människovänliga och bejakare av mänskliga rättiheter automatiskt antisemiter! Snacka om stank! Är det det alla som så gärna slänger epiteten antisemit och israelhatare i ansiktet på vänsterdebattörer - eller andra - vill uppnå? Till och med judar själva dels begagnar och blir dels anklagade med hjälp av detta makabra argument: det händer ju inte sällan att judar blir påhoppade av andra judar med anklagelsen att de skulle vara ”israelhatare”, när det enda brott de gjort är att bejaka palestiniernas rättigheter.
Jag vet inte vad Åsa menade. Och ja, hon uppförde sig skit på mötet; först som dominant bitch och att sen bara gå när frågestunden från publiken kom. Men det känns aningen vilse i pannkakan att hävda att hon på plats skulle ha bevisat sig vara antisemit, eller ens antytt något åt det hållet.
Själv fäste jag mig inte så noga vid Åsa Linderborgs kommentar till varför intresset för hitlerindustrin ökat de senare åren. Jag uppfattade kommentaren som ett svar på inledningen, där det hävdades att man bland annat kan se detta stegrade intresse i den markant ökade bokutgivning om ämnet i Sveriges de senaste tio åren.
Signaturen Hermann Dill skriver dock att Åsas egentliga mening var att ”det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna”. Och av den anledningen skulle Åsa enligt Hermann Dill ha spårat orsaken till det ökade Hitlerintresset.
Problemet är bara att … hon sa inte så! Mer snarare som signaturen Ola hävdar, en av Hermann Dills bloggkommentatorer, när han försöker minnas Åsas exakta ordalydelse:
Intresset (för Andra världskriget och Hitler) inleddes med den palestinska intifadan 1985. Det ligger i vissas intresse att diskussionen om Andra världskriget och Förintelsen ständigt diskuteras eftersom den stjäl ljuset från det palestinska folkets kamp.
Det är väl ingen hemlighet att Åsa sympatiserar med kommunisterna, hon gick ju med i ett kommunistiskt parti redan 1980. Det är väl heller ingen hemlighet att hon, liksom många på vänsterflanken, sympatiserar med ”det palestinska folkets kamp”? Men gör detta henne till antisemit och troende på en judisk världskonspiration som står bakom en flod av böcker, där bland andra Bengt Liljegrens "göra-Hitler-mer-mänsklig" bok ingår, i syfte att ... tja, vad exakt?
Det finns ju rätt många som sympatiserar med den israeliska staten, och många av dessa sympatisörer omhuldas inte av Åsa. Förutom USA, som ibland tycks ha en oskriven klausul som förbjuder ens kritik av Israel, kan ju här nämnas Frankrike och Storbritannien. Här måste man ju också nämna de kristna fundamentalistiska krafterna i USA, som inte gör något för att dölja sin support - oavsett förtryck av palestinier, eller vilket förtryck som helst - då de anser att bibeln stödjer rätten till att judarna skall återvända till området kring Jerusalem . Eller snarare: de anser inte att deras efterlängtade Harmageddon kan infinna sig om inte judarna får komma tillbaka till det gamla landet. Lite lustigt att deras stöd förblivit oförändrat efter 60 år trots att något Harmageddon inte finns i sikte, men det är en annan diskussion ….
Som kommunist är Åsa knappast med i någon USA-fanclub, eller bejakare av dess kristna knäppgöckar. Knappast heller någon anhängare av stater som generellt prioriterar ett globaliserat kapitalistiskt system.
Min poäng är att Åsa kan ha menat ganska mycket med sin kommentar, som att många har intressen i att en viss historia berättas och vissa debatter förs eftersom andra då döljs. Resonemanget skulle i så fall påminna lite om det jag själv hävdar i mitt inlägg "Hitler i det oändliga".
Till sist: Det kaaan ju tyckas aningen långsökt att automatiskt hävda att alla som stöder palestiniers sak – som att till exempel anse att Israel skall respektera palestiniernas mänskliga rättigheter – skulle vara antisemiter, eller mot judar generellt. Med det argumentet blir ju alla som är människovänliga och bejakare av mänskliga rättiheter automatiskt antisemiter! Snacka om stank! Är det det alla som så gärna slänger epiteten antisemit och israelhatare i ansiktet på vänsterdebattörer - eller andra - vill uppnå? Till och med judar själva dels begagnar och blir dels anklagade med hjälp av detta makabra argument: det händer ju inte sällan att judar blir påhoppade av andra judar med anklagelsen att de skulle vara ”israelhatare”, när det enda brott de gjort är att bejaka palestiniernas rättigheter.
Jag vet inte vad Åsa menade. Och ja, hon uppförde sig skit på mötet; först som dominant bitch och att sen bara gå när frågestunden från publiken kom. Men det känns aningen vilse i pannkakan att hävda att hon på plats skulle ha bevisat sig vara antisemit, eller ens antytt något åt det hållet.
Jag kräver lite mer bevis för att döma någon, än enbart färgstarka associationer.
lördag 8 november 2008
Historia: Hitler i det oändliga?
Jag var på lokal i veckan, och hörde Åsa Linderborg, Bengt Liljegren och Magnus Bergsten diskutera om "Länge leve Hitlerindustrin?". Kvällen hade utannonserat med texten ”Hitler säljer! Vår ändlösa fascination över andra världskriget har resulterat i en flod av böcker, filmer, radioprogram, reliker och falsarier, och manifesteras i försöken att blotta varje detalj av Adolf Hitler. Men för vem och varför skrivs denna historia? Vilken bild genereras? Vad hamnar i skuggan?”
Förväntansfull placerade jag mig och min bästa vän tillsammans med hundratals andra i en fullproppad lokal på Järntorget. Nu skulle mina funderingar över ett för mig svårlöst dilemma diskuteras, alltså om hur den makabra fascinationen över andra världskriget - med nazismen i fokus och Hitler som infernalisk krona på verket - leder in på hal is.
Den som dominerade var utan tvivel Åsa Linderborg, men efteråt var det svårt att veta vad hon egentligen höll på med. Hon påstod att fascinationen över Hitler, nazisterna och 2:a världskriget överlag eskalerat efter första intifadan 1987. När samtalsledaren Sewilius Berg reagerade och bad henne precisera sig, svävade hon på målet. Och därefter blev jag inte klokare. Hon insisterade på att inte diskutera ämnet för kvällen, däremot huruvida Bengt Liljegrens bok var nyanserad eller inte. Och trots tappra och kärnfyllda inlägg från samtliga övriga paneldeltagare, ville inte Linderborg diskutera varför vi verkar vara i så stort behov av Hitler och andra onda historier.
Så, varför ville inte Åsa Linderborg diskutera ämnet, trots upprepade uppmaningar från de andra deltagarna? Efteråt satt vi flera och diskuterade saken. Ett ljushuvud framförde tanken att det berodde på att Åsa är antisemit, men de sansade bland oss verkade vara inne på att hon helt enkelt var oförberedd och stressad inför att hon skulle vidare till ett TV-program. I övrigt respekterar jag Åsa, men denna kväll var inte till hennes fördel.
Dessbättre blev det då hon försvunnit och publiken fick ställa frågor. Magnus och Bengt skötte sig utmärkt, och det jag kom för fick jag; åtminstone delvis. Panelens och publikens svar var ungefär att fascinationen över Hitler behövs, eftersom det kan vara svårt att annars ta till sig historien annars. Vi har behov av att personifiera Historien, annars blir den ointressant och oantaglig.
Men jag lämnade lokalen med en gnagande känsla av att det saknades viktiga pusselbitar i förklaringsmodellen.
Det handlar om makten över historien. Normalt skriver segraren historien, men i fallet nazisterna hände något mer. All moralisk skuld brukar i viss mån delas, där segraren får sin del av bristande moraliskt handlande. Så inte i fallet andra världskriget.
Nazisterna angrep fundamentet av den dåvarande civilisationen, och gjorde det genom att uppfylla dess mest barbariska ideal: rasbiologin och herrefolktankarna. Eftersom nazisterna förlorade, öppnades möjligheten att skylla allt i vår stinkande garderob på dem. Borta, eller åtminstone betydligt nedtonade, blir därigenom våra egna rasbiologiska institut, makabra museer över lägre stående människor och rasbefrämjande åtgärder. Vem vet i Sverige idag att förorternas bostäder, barnbidraget och studenthemmen var åtgärder för att stimulera vårt "ädla" folk att föröka oss, åtgärder som genomdrevs eftersom farhågorna var stora i 30-talets Sverige att lägre stående folkslag skulle dominera jorden annars? Samtliga europeiska länder har liknande eller än mer klandervärda fondväggar.
En illavarslande konsekvens av denna förnekelse, blir att så kallade revisionister hämtar i denna mörkläggning näring till sina mentala spelplaner: något känns inte korrekt, och är det inte heller; även om de träffar milsvitt från sanningen.
Idag tycker många som Bengt Liljegren att en lösning är att göra nazisterna med Hitler i spetsen mer humana, att visa att de var människor och inga monster. Jag tror att det är helt fel väg. Åsa Linderborg inledde kvällen med att attackera Bengt för att gå högerns ärenden, och Bengt anklagade tillbaka. Därigenom undvek båda två effektivt det faktum att alla de stora ideologierna - konservatismen, liberalismen och socialismen - har fula herrefolksideal inpräntat i sina fundament.
Så som svar på frågorna ”för vem och varför skrivs denna historia? Vilken bild genereras? Vad hamnar i skuggan?” vill jag påstå makten skriver sin historia eftersom sanningen anses för tung, att bilden som skall genereras är att vi står för civilisation medan den andre förblir barbaren, och att den historia som hamnar i skuggan är vårt egentliga behov av uppgörelse.
Något är inte friskt.
Förväntansfull placerade jag mig och min bästa vän tillsammans med hundratals andra i en fullproppad lokal på Järntorget. Nu skulle mina funderingar över ett för mig svårlöst dilemma diskuteras, alltså om hur den makabra fascinationen över andra världskriget - med nazismen i fokus och Hitler som infernalisk krona på verket - leder in på hal is.
Den som dominerade var utan tvivel Åsa Linderborg, men efteråt var det svårt att veta vad hon egentligen höll på med. Hon påstod att fascinationen över Hitler, nazisterna och 2:a världskriget överlag eskalerat efter första intifadan 1987. När samtalsledaren Sewilius Berg reagerade och bad henne precisera sig, svävade hon på målet. Och därefter blev jag inte klokare. Hon insisterade på att inte diskutera ämnet för kvällen, däremot huruvida Bengt Liljegrens bok var nyanserad eller inte. Och trots tappra och kärnfyllda inlägg från samtliga övriga paneldeltagare, ville inte Linderborg diskutera varför vi verkar vara i så stort behov av Hitler och andra onda historier.
Så, varför ville inte Åsa Linderborg diskutera ämnet, trots upprepade uppmaningar från de andra deltagarna? Efteråt satt vi flera och diskuterade saken. Ett ljushuvud framförde tanken att det berodde på att Åsa är antisemit, men de sansade bland oss verkade vara inne på att hon helt enkelt var oförberedd och stressad inför att hon skulle vidare till ett TV-program. I övrigt respekterar jag Åsa, men denna kväll var inte till hennes fördel.
Dessbättre blev det då hon försvunnit och publiken fick ställa frågor. Magnus och Bengt skötte sig utmärkt, och det jag kom för fick jag; åtminstone delvis. Panelens och publikens svar var ungefär att fascinationen över Hitler behövs, eftersom det kan vara svårt att annars ta till sig historien annars. Vi har behov av att personifiera Historien, annars blir den ointressant och oantaglig.
Men jag lämnade lokalen med en gnagande känsla av att det saknades viktiga pusselbitar i förklaringsmodellen.
Det handlar om makten över historien. Normalt skriver segraren historien, men i fallet nazisterna hände något mer. All moralisk skuld brukar i viss mån delas, där segraren får sin del av bristande moraliskt handlande. Så inte i fallet andra världskriget.
Nazisterna angrep fundamentet av den dåvarande civilisationen, och gjorde det genom att uppfylla dess mest barbariska ideal: rasbiologin och herrefolktankarna. Eftersom nazisterna förlorade, öppnades möjligheten att skylla allt i vår stinkande garderob på dem. Borta, eller åtminstone betydligt nedtonade, blir därigenom våra egna rasbiologiska institut, makabra museer över lägre stående människor och rasbefrämjande åtgärder. Vem vet i Sverige idag att förorternas bostäder, barnbidraget och studenthemmen var åtgärder för att stimulera vårt "ädla" folk att föröka oss, åtgärder som genomdrevs eftersom farhågorna var stora i 30-talets Sverige att lägre stående folkslag skulle dominera jorden annars? Samtliga europeiska länder har liknande eller än mer klandervärda fondväggar.
En illavarslande konsekvens av denna förnekelse, blir att så kallade revisionister hämtar i denna mörkläggning näring till sina mentala spelplaner: något känns inte korrekt, och är det inte heller; även om de träffar milsvitt från sanningen.
Idag tycker många som Bengt Liljegren att en lösning är att göra nazisterna med Hitler i spetsen mer humana, att visa att de var människor och inga monster. Jag tror att det är helt fel väg. Åsa Linderborg inledde kvällen med att attackera Bengt för att gå högerns ärenden, och Bengt anklagade tillbaka. Därigenom undvek båda två effektivt det faktum att alla de stora ideologierna - konservatismen, liberalismen och socialismen - har fula herrefolksideal inpräntat i sina fundament.
Så som svar på frågorna ”för vem och varför skrivs denna historia? Vilken bild genereras? Vad hamnar i skuggan?” vill jag påstå makten skriver sin historia eftersom sanningen anses för tung, att bilden som skall genereras är att vi står för civilisation medan den andre förblir barbaren, och att den historia som hamnar i skuggan är vårt egentliga behov av uppgörelse.
Något är inte friskt.
lördag 11 oktober 2008
Litteratur: På scen - Majgull Axelsson
Det kunde ha varit perfekt i morse, med helt utsålt (ca 80 personer), en ny intressant bok och pirrande förväntningar i luften.
Redan Majgulls första ord: "kul att ni är vakna så här tidigt, det är inte jag" utlovade dock mitt inom några minuter totala tråkslag. Vem vet, hon kanske faktiskt sov fortfarande. I alla fall var resten av framträdandet ett riktigt sömnpiller. Efter att ha skrivit en bok som Is och vatten, vatten och is kanske man har rätt att vara trött, men betalande publik har rätt att se det döljas bättre. Det känns helt enkelt skittråkigt att ha sett fram emot arrangemanget i över en månad, förberett sig genom att nästan läsa ut boken, åka nio mil (140 kr t/r på SJ), betala 100 kronor för inträdet och sen detta. Varför kan inte folk ta sina framträdanden på allvar? Hade de uppfört sig så här i TV? Knappast!
Detta är ingen recension. Fånigheter som "hennes roman är utmärkt i enskildheter, men den speglar samtidigt en alltför långt driven berättarkontroll som gör att den inte vågar sätta sina egna förutsättningar på spel" och "ett romanbygge som är nästan lika imponerande som isbrytaren: som förenar komplicerad intrig med hög stilistisk kompetens, som förenar psykologisk skärpa med en socialrealistisk dimension som inte är direkt självbiografisk" och andra plattityder skrivs ju redan på andra ställen. Hur som helst, romanen ÄR riktigt bra.
Här vill jag bara skriva av mig lite efter att ha nästan somnat till Majgulls vaggvis... (förlåt) framträdande. Sömnigt, och med aningen saknad av skärpa. Ingen röd tråd, ingen berättelse, inget hantverk, bara strödda oreflekterade plattityder här och där: "jag ger av mig själv, och skriver sönder mina minnen", "jag skriver ofta om narcissism, denna samtida så vanliga egenskap", "jag kanske skall ge naturens partiklar en chans till, dessa för författare så intressanta beståndsdelar", eller varför inte framträdandets kanske mest ... udda uttalande: "Jag tror att Landskronas främlingsfientlighet beror på att de uttalar språket, själva orden, så hårt och aggressivt.”
Ja, ja, ingen kan vara på top jämt. Tur att jag har kvar ca en fjärdedel av boken. Hoppas den håller hela vägen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
