Redan Majgulls första ord: "kul att ni är vakna så här tidigt, det är inte jag" utlovade dock mitt inom några minuter totala tråkslag. Vem vet, hon kanske faktiskt sov fortfarande. I alla fall var resten av framträdandet ett riktigt sömnpiller. Efter att ha skrivit en bok som Is och vatten, vatten och is kanske man har rätt att vara trött, men betalande publik har rätt att se det döljas bättre. Det känns helt enkelt skittråkigt att ha sett fram emot arrangemanget i över en månad, förberett sig genom att nästan läsa ut boken, åka nio mil (140 kr t/r på SJ), betala 100 kronor för inträdet och sen detta. Varför kan inte folk ta sina framträdanden på allvar? Hade de uppfört sig så här i TV? Knappast!
Detta är ingen recension. Fånigheter som "hennes roman är utmärkt i enskildheter, men den speglar samtidigt en alltför långt driven berättarkontroll som gör att den inte vågar sätta sina egna förutsättningar på spel" och "ett romanbygge som är nästan lika imponerande som isbrytaren: som förenar komplicerad intrig med hög stilistisk kompetens, som förenar psykologisk skärpa med en socialrealistisk dimension som inte är direkt självbiografisk" och andra plattityder skrivs ju redan på andra ställen. Hur som helst, romanen ÄR riktigt bra.
Här vill jag bara skriva av mig lite efter att ha nästan somnat till Majgulls vaggvis... (förlåt) framträdande. Sömnigt, och med aningen saknad av skärpa. Ingen röd tråd, ingen berättelse, inget hantverk, bara strödda oreflekterade plattityder här och där: "jag ger av mig själv, och skriver sönder mina minnen", "jag skriver ofta om narcissism, denna samtida så vanliga egenskap", "jag kanske skall ge naturens partiklar en chans till, dessa för författare så intressanta beståndsdelar", eller varför inte framträdandets kanske mest ... udda uttalande: "Jag tror att Landskronas främlingsfientlighet beror på att de uttalar språket, själva orden, så hårt och aggressivt.”
Ja, ja, ingen kan vara på top jämt. Tur att jag har kvar ca en fjärdedel av boken. Hoppas den håller hela vägen.
