Sartre och den irrationella erövringen

Trots att jag gjorde någon slags ”avbön” på barstol.nu i frågan om Åsa Linderborg skall anses vara antisemit eller inte – jag skrev att jag inte orkade med diskussionen mer, eftersom jag ansåg att det till slut säger mer om mig än om frågan i sak– gnager själva ämnet kvar inom mig, eller snarare förutsättningarna för ämnet. Störande.

Det beror inte bara på frågans känslighet, en nog så störande sak i sig. Direkt efter att jag skrivit min övertydliga ståndpunkt, med de nästan tramsigt moraliserande orden ”jag hatar antisemitism”, replikerade någon och skrev ”och … vad spelar det för någon roll?” Men, vänta nu lite ... om ställningstaganden inte anses spela roll, vad spelar då roll?

Innehållet är med all tydlighet inte viktigt i denna infekterade hyenajakt. Naturligtvis var repliken ett ställningstagande, inte en handlingsplan. Som handlingsplan är hat klart överskattat, i alla fall om något konstruktivt är tänkt att åstadkommas.

Är det något jag via googling upptäckt de senaste veckorna så är det all skit som finns på Internet, hur ljusskygga personer och grupper missbrukar yttrandefriheten. Men de missbrukar mer än så. Internets, liksom anarkins, stora svaghet är dess till intet förpliktigande manifest. Så länge idiotin ligger och pyser i folks byxfickor är tillståndet illa nog, När de underminerar all rationalitet via en ändlöst banal åsiktsproduktion som de inte har en tanke att ta ansvar för, vill jag intuitivt påstå att det inte bara är ynkligt utan även människofientligt. Men det intuitiva påståendet visade sig vara fel.

Fick syn på Jean-Paul Sartres Tankar i Judefrågan. (Réflexions sur la question juive, 1947). Han klarlägger antisemitens förkastande av rationaliteten. Rationalitet måste enligt Sartre, till skillnad från irrationalitet, erövras. För anitsemiten är irrationaliteten snarare själva poängen. Juden anses vara ond och girig till sin natur. Däremot får juden inte vara helt utan valmöjligheter. Det skulle nämligen göra juden till ett hjälplöst offer, vilket skulle göra det svårt att ställa juden till svars för sin ”judiskhet”. Så enligt antisemiten är juden å ena sidan på grund av sin natur tvingad in i ”judiskhet”, och å andra så väljer juden tillståndet själv. Antisemiten är helt beroende av juden, och skulle uppfinna honom om han inte fanns.

Kan inte låta bli att högakta Sartre! Och tog mig friheten att snurra hans tankar några varv till. Jag vill påstå att Sartre här inte bara beskriver antisemitens utan även människans natur. Inte med specifikt tankarna om antisemiten/juden, utan om att rationaliteten måste erövras. Det betyder, enligt mig, att irrationaliteten är det naturliga tillståndet, ursprungligheten, det man föds in i. Det förklarar mycket, kanske för mycket för att insikten riktigt skall kunna tas in helt och fullt. Om detta är en klassisk slutpunkt i frågan huruvida människan föds ond eller god – som tomt ark, eller med latenta förutsättningarna för ondska – spelar mig just i detta sammanhang ingen roll.

Här ser jag nämligen orsaken till att all form av reklam och propaganda är så makabert effektiv. Grundvalen för reklam är denna irrationalitet. Hade parfymreklamen upplyst oss, hade det varit information. Inte bara innehållsförteckningar, utan även produktionsvillkor, information om djurförsök använts under någon fas i framtagningen, miljöaspekter, ursprungsländer, ägarstrukturer och så vidare. Men detta lyser naturligtvis med sin frånvaro. Istället gäller makt, sex, framgång och självtillfredsställelse. Finns inte dessa värden i själva produkten – vilket sällan är fallet – uppfinns de och inplanteras i våra sinnen genom insinuering och association. Och vi springer som goda uppfunna liberaler och köper världsuppfattningen, den sköna irrationaliteten och i vissa fall även produkten.

När väl denna attack på en rationalitet som ännu inte erövrats upptäcks av vår reflektion, kan vi inte ta oss ur. Vi är dömda till irrationalitet. Våra sociala kontakter, som enligt Nina Björk är en del av våra biologiska förutsättningar, kan inte fungera utan irrationalitet. Beröm, smicker, omtanke, status, bekräftande mingelsnack, åsikter, parfym(!) och så vidare, bygger knappast på rationell grund. Vi vill i första hand att vårt umgänge skall kännas bra, inte tänkas bra.

Att vi utesluter resten av mänskligheten över en latte hör liksom till. Att en miljard människor idag har en undermålig livssituation bekommer inte oss nämnvärt. Här är självbedrägeriet norm: det som på ytan verkar vara rationellt – vad skulle lilla jag kunna göra åt saken, lika bra att istället fokusera på min egen njutning och situation – omvandlas till praktisk lika irrationell handling om vi får reda på att en av våra nära och kära av någon anledning sitter fast och svälter i ett flyktingläger. Få hade då avstått en räddningsaktion med hänsyftning till något rationellt argument.

Än mer störande är alltså det felaktiga i antagandet att antisemiten är människofientlig. Irrationalitet verkar vara ett grundläggande kännetecknen på att vara och agera som människa. Så hur skulle det då vara människofientligt? Finns inte juden, uppfinner vi honom. Åsa Linderborg duger lika bra som något annat.

Efter Sovjets fall uppstod behovet att dela ut rollen som USA: s Fiende. Ett tag balanserade det mellan Kina och Muslimen. Vinnaren för tillfället blev Terroristen. Vem får rollen i morgon? Något för Betsson.com? Kanske vi ser en helt ny maktbalans om 20 år, då ett bankrutt USA inte längre är mycket att hänga i julgranen, och det är Kinas tur att uppfinna Fienden. Den gamla Kapitalisten är kanske ett hett stalltips? Inga självklart bra odds, eftersom deras dåvarande makt byggts upp av det kapitalistiska systemet. EU kanske? Antagligen för mäktigt. AU? Kristna? Gamla kinafiender i Asien? Klart är att människan accepterar vilka irrationella argument som helt, bara de av någon anledning känns bra och att fienden målas i tydliga konturer.

Det allra mest störande är att jag inte bara kan hänvisa ämnet till en intellektuell sfär, hur mycket jag än vill. Historien är mer än övertygande i sin praktik. Vissa Fiender har fått utstå ofattbart mycket ondska. Hade jag varit judinna av börd hade jag troligtvis tyckt att dessa rader andats irrelevans och orättvisa, och att det viktigaste varit att belysa och ställa folk till svars så att katastrofen inte händer igen. En åsikt värd all respekt och stöd. Men den tar inte bort det faktum att katastrofer är oundvikliga hos en mänsklighet där det irrationella inte bara råder utan är det meningsbärande. Den bästa strategin blir istället att undvika att bli föremål för katastrofen. Cynism eller realitet?

Realiteten visar i alla fall att när Fienden är retoriskt oumbärlig. Den skall erövras, tillintetgöras, krossas, vilket gör Vinnaren till värdenas ägare. Tre saker avgör i en sådan värld, i ordning: 1) mest resurser 2) intensivast propaganda, och om inte steg ett och två fungerar, 3) störst puffra. Vad nyttjar fria rationella argument svältande, fångna eller döda? Jag är 19 om en månad och framtiden är mer smutsig än historien. En skillnad är förståss att 1/50-del av jordens befolkning, folk i den rika delen av världen, förr inte kunde skriva av sig sin mentalt likriktade skit på Internet. Ett minst sagt förbluffande framsteg ...

Och nää, jag tror fortfarande inte att personen Åsa är antisemit, eller ens förmedlare av ett sådant arv (i så fall är vi alla det, en meningslös ståndpunkt). Saken skall bevisas först, inte insinueras fram. Åsikter stavas fortfarande inte insikter.

Kommentar: Är Åsa Linderborg antisemit?

På bloggen www.barstol.nu diskuteras det möte jag var på om hitlerindustrin, och som jag även skriver om på den här sidan.

Själv fäste jag mig inte så noga vid Åsa Linderborgs kommentar till varför intresset för hitlerindustrin ökat de senare åren. Jag uppfattade kommentaren som ett svar på inledningen, där det hävdades att man bland annat kan se detta stegrade intresse i den markant ökade bokutgivning om ämnet i Sveriges de senaste tio åren.

Signaturen Hermann Dill skriver dock att Åsas egentliga mening var att ”det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna”. Och av den anledningen skulle Åsa enligt Hermann Dill ha spårat orsaken till det ökade Hitlerintresset.

Problemet är bara att … hon sa inte så! Mer snarare som signaturen Ola hävdar, en av Hermann Dills bloggkommentatorer, när han försöker minnas Åsas exakta ordalydelse:

Intresset (för Andra världskriget och Hitler) inleddes med den palestinska intifadan 1985. Det ligger i vissas intresse att diskussionen om Andra världskriget och Förintelsen ständigt diskuteras eftersom den stjäl ljuset från det palestinska folkets kamp.

Det är väl ingen hemlighet att Åsa sympatiserar med kommunisterna, hon gick ju med i ett kommunistiskt parti redan 1980. Det är väl heller ingen hemlighet att hon, liksom många på vänsterflanken, sympatiserar med ”det palestinska folkets kamp”? Men gör detta henne till antisemit och troende på en judisk världskonspiration som står bakom en flod av böcker, där bland andra Bengt Liljegrens "göra-Hitler-mer-mänsklig" bok ingår, i syfte att ... tja, vad exakt?

Det finns ju rätt många som sympatiserar med den israeliska staten, och många av dessa sympatisörer omhuldas inte av Åsa. Förutom USA, som ibland tycks ha en oskriven klausul som förbjuder ens kritik av Israel, kan ju här nämnas Frankrike och Storbritannien. Här måste man ju också nämna de kristna fundamentalistiska krafterna i USA, som inte gör något för att dölja sin support - oavsett förtryck av palestinier, eller vilket förtryck som helst - då de anser att bibeln stödjer rätten till att judarna skall återvända till området kring Jerusalem . Eller snarare: de anser inte att deras efterlängtade Harmageddon kan infinna sig om inte judarna får komma tillbaka till det gamla landet. Lite lustigt att deras stöd förblivit oförändrat efter 60 år trots att något Harmageddon inte finns i sikte, men det är en annan diskussion ….

Som kommunist är Åsa knappast med i någon USA-fanclub, eller bejakare av dess kristna knäppgöckar. Knappast heller någon anhängare av stater som generellt prioriterar ett globaliserat kapitalistiskt system.

Min poäng är att Åsa kan ha menat ganska mycket med sin kommentar, som att många har intressen i att en viss historia berättas och vissa debatter förs eftersom andra då döljs. Resonemanget skulle i så fall påminna lite om det jag själv hävdar i mitt inlägg "Hitler i det oändliga".

Till sist: Det kaaan ju tyckas aningen långsökt att automatiskt hävda att alla som stöder palestiniers sak – som att till exempel anse att Israel skall respektera palestiniernas mänskliga rättigheter – skulle vara antisemiter, eller mot judar generellt. Med det argumentet blir ju alla som är människovänliga och bejakare av mänskliga rättiheter automatiskt antisemiter! Snacka om stank! Är det det alla som så gärna slänger epiteten antisemit och israelhatare i ansiktet på vänsterdebattörer - eller andra - vill uppnå? Till och med judar själva dels begagnar och blir dels anklagade med hjälp av detta makabra argument: det händer ju inte sällan att judar blir påhoppade av andra judar med anklagelsen att de skulle vara ”israelhatare”, när det enda brott de gjort är att bejaka palestiniernas rättigheter. 

Jag vet inte vad Åsa menade. Och ja, hon uppförde sig skit på mötet; först som dominant bitch och att sen bara gå när frågestunden från publiken kom. Men det känns aningen vilse i pannkakan att hävda att hon på plats skulle ha bevisat sig vara antisemit, eller ens antytt något åt det hållet.

Jag kräver lite mer bevis för att döma någon, än enbart färgstarka associationer.

Historia: Hitler i det oändliga?

Jag var på lokal i veckan, och hörde Åsa Linderborg, Bengt Liljegren och Magnus Bergsten diskutera om "Länge leve Hitlerindustrin?". Kvällen hade utannonserat med texten ”Hitler säljer! Vår ändlösa fascination över andra världskriget har resulterat i en flod av böcker, filmer, radioprogram, reliker och falsarier, och manifesteras i försöken att blotta varje detalj av Adolf Hitler. Men för vem och varför skrivs denna historia? Vilken bild genereras? Vad hamnar i skuggan?”

Förväntansfull placerade jag mig och min bästa vän tillsammans med hundratals andra i en fullproppad lokal på Järntorget. Nu skulle mina funderingar över ett för mig svårlöst dilemma diskuteras, alltså om hur den makabra fascinationen över andra världskriget - med nazismen i fokus och Hitler som infernalisk krona på verket - leder in på hal is.

Den som dominerade var utan tvivel Åsa Linderborg, men efteråt var det svårt att veta vad hon egentligen höll på med. Hon påstod att fascinationen över Hitler, nazisterna och 2:a världskriget överlag eskalerat efter första intifadan 1987. När samtalsledaren Sewilius Berg reagerade och bad henne precisera sig, svävade hon på målet. Och därefter blev jag inte klokare. Hon insisterade på att inte diskutera ämnet för kvällen, däremot huruvida Bengt Liljegrens bok var nyanserad eller inte. Och trots tappra och kärnfyllda inlägg från samtliga övriga paneldeltagare, ville inte Linderborg diskutera varför vi verkar vara i så stort behov av Hitler och andra onda historier.

Så, varför ville inte Åsa Linderborg diskutera ämnet, trots upprepade uppmaningar från de andra deltagarna? Efteråt satt vi flera och diskuterade saken. Ett ljushuvud framförde tanken att det berodde på att Åsa är antisemit, men de sansade bland oss verkade vara inne på att hon helt enkelt var oförberedd och stressad inför att hon skulle vidare till ett TV-program. I övrigt respekterar jag Åsa, men denna kväll var inte till hennes fördel.

Dessbättre blev det då hon försvunnit och publiken fick ställa frågor. Magnus och Bengt skötte sig utmärkt, och det jag kom för fick jag; åtminstone delvis. Panelens och publikens svar var ungefär att fascinationen över Hitler behövs, eftersom det kan vara svårt att annars ta till sig historien annars. Vi har behov av att personifiera Historien, annars blir den ointressant och oantaglig.

Men jag lämnade lokalen med en gnagande känsla av att det saknades viktiga pusselbitar i förklaringsmodellen.

Det handlar om makten över historien. Normalt skriver segraren historien, men i fallet nazisterna hände något mer. All moralisk skuld brukar i viss mån delas, där segraren får sin del av bristande moraliskt handlande. Så inte i fallet andra världskriget.

Nazisterna angrep fundamentet av den dåvarande civilisationen, och gjorde det genom att uppfylla dess mest barbariska ideal: rasbiologin och herrefolktankarna. Eftersom nazisterna förlorade, öppnades möjligheten att skylla allt i vår stinkande garderob på dem. Borta, eller åtminstone betydligt nedtonade, blir därigenom våra egna rasbiologiska institut, makabra museer över lägre stående människor och rasbefrämjande åtgärder. Vem vet i Sverige idag att förorternas bostäder, barnbidraget och studenthemmen var åtgärder för att stimulera vårt "ädla" folk att föröka oss, åtgärder som genomdrevs eftersom farhågorna var stora i 30-talets Sverige att lägre stående folkslag skulle dominera jorden annars? Samtliga europeiska länder har liknande eller än mer klandervärda fondväggar.

En illavarslande konsekvens av denna förnekelse, blir att så kallade revisionister hämtar i denna mörkläggning näring till sina mentala spelplaner: något känns inte korrekt, och är det inte heller; även om de träffar milsvitt från sanningen.

Idag tycker många som Bengt Liljegren att en lösning är att göra nazisterna med Hitler i spetsen mer humana, att visa att de var människor och inga monster. Jag tror att det är helt fel väg. Åsa Linderborg inledde kvällen med att attackera Bengt för att gå högerns ärenden, och Bengt anklagade tillbaka. Därigenom undvek båda två effektivt det faktum att alla de stora ideologierna - konservatismen, liberalismen och socialismen - har fula herrefolksideal inpräntat i sina fundament.

Så som svar på frågorna ”för vem och varför skrivs denna historia? Vilken bild genereras? Vad hamnar i skuggan?” vill jag påstå makten skriver sin historia eftersom sanningen anses för tung, att bilden som skall genereras är att vi står för civilisation medan den andre förblir barbaren, och att den historia som hamnar i skuggan är vårt egentliga behov av uppgörelse.

Något är inte friskt.