Historia: Hitler i det oändliga?

Jag var på lokal i veckan, och hörde Åsa Linderborg, Bengt Liljegren och Magnus Bergsten diskutera om "Länge leve Hitlerindustrin?". Kvällen hade utannonserat med texten ”Hitler säljer! Vår ändlösa fascination över andra världskriget har resulterat i en flod av böcker, filmer, radioprogram, reliker och falsarier, och manifesteras i försöken att blotta varje detalj av Adolf Hitler. Men för vem och varför skrivs denna historia? Vilken bild genereras? Vad hamnar i skuggan?”

Förväntansfull placerade jag mig och min bästa vän tillsammans med hundratals andra i en fullproppad lokal på Järntorget. Nu skulle mina funderingar över ett för mig svårlöst dilemma diskuteras, alltså om hur den makabra fascinationen över andra världskriget - med nazismen i fokus och Hitler som infernalisk krona på verket - leder in på hal is.

Den som dominerade var utan tvivel Åsa Linderborg, men efteråt var det svårt att veta vad hon egentligen höll på med. Hon påstod att fascinationen över Hitler, nazisterna och 2:a världskriget överlag eskalerat efter första intifadan 1987. När samtalsledaren Sewilius Berg reagerade och bad henne precisera sig, svävade hon på målet. Och därefter blev jag inte klokare. Hon insisterade på att inte diskutera ämnet för kvällen, däremot huruvida Bengt Liljegrens bok var nyanserad eller inte. Och trots tappra och kärnfyllda inlägg från samtliga övriga paneldeltagare, ville inte Linderborg diskutera varför vi verkar vara i så stort behov av Hitler och andra onda historier.

Så, varför ville inte Åsa Linderborg diskutera ämnet, trots upprepade uppmaningar från de andra deltagarna? Efteråt satt vi flera och diskuterade saken. Ett ljushuvud framförde tanken att det berodde på att Åsa är antisemit, men de sansade bland oss verkade vara inne på att hon helt enkelt var oförberedd och stressad inför att hon skulle vidare till ett TV-program. I övrigt respekterar jag Åsa, men denna kväll var inte till hennes fördel.

Dessbättre blev det då hon försvunnit och publiken fick ställa frågor. Magnus och Bengt skötte sig utmärkt, och det jag kom för fick jag; åtminstone delvis. Panelens och publikens svar var ungefär att fascinationen över Hitler behövs, eftersom det kan vara svårt att annars ta till sig historien annars. Vi har behov av att personifiera Historien, annars blir den ointressant och oantaglig.

Men jag lämnade lokalen med en gnagande känsla av att det saknades viktiga pusselbitar i förklaringsmodellen.

Det handlar om makten över historien. Normalt skriver segraren historien, men i fallet nazisterna hände något mer. All moralisk skuld brukar i viss mån delas, där segraren får sin del av bristande moraliskt handlande. Så inte i fallet andra världskriget.

Nazisterna angrep fundamentet av den dåvarande civilisationen, och gjorde det genom att uppfylla dess mest barbariska ideal: rasbiologin och herrefolktankarna. Eftersom nazisterna förlorade, öppnades möjligheten att skylla allt i vår stinkande garderob på dem. Borta, eller åtminstone betydligt nedtonade, blir därigenom våra egna rasbiologiska institut, makabra museer över lägre stående människor och rasbefrämjande åtgärder. Vem vet i Sverige idag att förorternas bostäder, barnbidraget och studenthemmen var åtgärder för att stimulera vårt "ädla" folk att föröka oss, åtgärder som genomdrevs eftersom farhågorna var stora i 30-talets Sverige att lägre stående folkslag skulle dominera jorden annars? Samtliga europeiska länder har liknande eller än mer klandervärda fondväggar.

En illavarslande konsekvens av denna förnekelse, blir att så kallade revisionister hämtar i denna mörkläggning näring till sina mentala spelplaner: något känns inte korrekt, och är det inte heller; även om de träffar milsvitt från sanningen.

Idag tycker många som Bengt Liljegren att en lösning är att göra nazisterna med Hitler i spetsen mer humana, att visa att de var människor och inga monster. Jag tror att det är helt fel väg. Åsa Linderborg inledde kvällen med att attackera Bengt för att gå högerns ärenden, och Bengt anklagade tillbaka. Därigenom undvek båda två effektivt det faktum att alla de stora ideologierna - konservatismen, liberalismen och socialismen - har fula herrefolksideal inpräntat i sina fundament.

Så som svar på frågorna ”för vem och varför skrivs denna historia? Vilken bild genereras? Vad hamnar i skuggan?” vill jag påstå makten skriver sin historia eftersom sanningen anses för tung, att bilden som skall genereras är att vi står för civilisation medan den andre förblir barbaren, och att den historia som hamnar i skuggan är vårt egentliga behov av uppgörelse.

Något är inte friskt.