Sartre och den irrationella erövringen

Trots att jag gjorde någon slags ”avbön” på barstol.nu i frågan om Åsa Linderborg skall anses vara antisemit eller inte – jag skrev att jag inte orkade med diskussionen mer, eftersom jag ansåg att det till slut säger mer om mig än om frågan i sak– gnager själva ämnet kvar inom mig, eller snarare förutsättningarna för ämnet. Störande.

Det beror inte bara på frågans känslighet, en nog så störande sak i sig. Direkt efter att jag skrivit min övertydliga ståndpunkt, med de nästan tramsigt moraliserande orden ”jag hatar antisemitism”, replikerade någon och skrev ”och … vad spelar det för någon roll?” Men, vänta nu lite ... om ställningstaganden inte anses spela roll, vad spelar då roll?

Innehållet är med all tydlighet inte viktigt i denna infekterade hyenajakt. Naturligtvis var repliken ett ställningstagande, inte en handlingsplan. Som handlingsplan är hat klart överskattat, i alla fall om något konstruktivt är tänkt att åstadkommas.

Är det något jag via googling upptäckt de senaste veckorna så är det all skit som finns på Internet, hur ljusskygga personer och grupper missbrukar yttrandefriheten. Men de missbrukar mer än så. Internets, liksom anarkins, stora svaghet är dess till intet förpliktigande manifest. Så länge idiotin ligger och pyser i folks byxfickor är tillståndet illa nog, När de underminerar all rationalitet via en ändlöst banal åsiktsproduktion som de inte har en tanke att ta ansvar för, vill jag intuitivt påstå att det inte bara är ynkligt utan även människofientligt. Men det intuitiva påståendet visade sig vara fel.

Fick syn på Jean-Paul Sartres Tankar i Judefrågan. (Réflexions sur la question juive, 1947). Han klarlägger antisemitens förkastande av rationaliteten. Rationalitet måste enligt Sartre, till skillnad från irrationalitet, erövras. För anitsemiten är irrationaliteten snarare själva poängen. Juden anses vara ond och girig till sin natur. Däremot får juden inte vara helt utan valmöjligheter. Det skulle nämligen göra juden till ett hjälplöst offer, vilket skulle göra det svårt att ställa juden till svars för sin ”judiskhet”. Så enligt antisemiten är juden å ena sidan på grund av sin natur tvingad in i ”judiskhet”, och å andra så väljer juden tillståndet själv. Antisemiten är helt beroende av juden, och skulle uppfinna honom om han inte fanns.

Kan inte låta bli att högakta Sartre! Och tog mig friheten att snurra hans tankar några varv till. Jag vill påstå att Sartre här inte bara beskriver antisemitens utan även människans natur. Inte med specifikt tankarna om antisemiten/juden, utan om att rationaliteten måste erövras. Det betyder, enligt mig, att irrationaliteten är det naturliga tillståndet, ursprungligheten, det man föds in i. Det förklarar mycket, kanske för mycket för att insikten riktigt skall kunna tas in helt och fullt. Om detta är en klassisk slutpunkt i frågan huruvida människan föds ond eller god – som tomt ark, eller med latenta förutsättningarna för ondska – spelar mig just i detta sammanhang ingen roll.

Här ser jag nämligen orsaken till att all form av reklam och propaganda är så makabert effektiv. Grundvalen för reklam är denna irrationalitet. Hade parfymreklamen upplyst oss, hade det varit information. Inte bara innehållsförteckningar, utan även produktionsvillkor, information om djurförsök använts under någon fas i framtagningen, miljöaspekter, ursprungsländer, ägarstrukturer och så vidare. Men detta lyser naturligtvis med sin frånvaro. Istället gäller makt, sex, framgång och självtillfredsställelse. Finns inte dessa värden i själva produkten – vilket sällan är fallet – uppfinns de och inplanteras i våra sinnen genom insinuering och association. Och vi springer som goda uppfunna liberaler och köper världsuppfattningen, den sköna irrationaliteten och i vissa fall även produkten.

När väl denna attack på en rationalitet som ännu inte erövrats upptäcks av vår reflektion, kan vi inte ta oss ur. Vi är dömda till irrationalitet. Våra sociala kontakter, som enligt Nina Björk är en del av våra biologiska förutsättningar, kan inte fungera utan irrationalitet. Beröm, smicker, omtanke, status, bekräftande mingelsnack, åsikter, parfym(!) och så vidare, bygger knappast på rationell grund. Vi vill i första hand att vårt umgänge skall kännas bra, inte tänkas bra.

Att vi utesluter resten av mänskligheten över en latte hör liksom till. Att en miljard människor idag har en undermålig livssituation bekommer inte oss nämnvärt. Här är självbedrägeriet norm: det som på ytan verkar vara rationellt – vad skulle lilla jag kunna göra åt saken, lika bra att istället fokusera på min egen njutning och situation – omvandlas till praktisk lika irrationell handling om vi får reda på att en av våra nära och kära av någon anledning sitter fast och svälter i ett flyktingläger. Få hade då avstått en räddningsaktion med hänsyftning till något rationellt argument.

Än mer störande är alltså det felaktiga i antagandet att antisemiten är människofientlig. Irrationalitet verkar vara ett grundläggande kännetecknen på att vara och agera som människa. Så hur skulle det då vara människofientligt? Finns inte juden, uppfinner vi honom. Åsa Linderborg duger lika bra som något annat.

Efter Sovjets fall uppstod behovet att dela ut rollen som USA: s Fiende. Ett tag balanserade det mellan Kina och Muslimen. Vinnaren för tillfället blev Terroristen. Vem får rollen i morgon? Något för Betsson.com? Kanske vi ser en helt ny maktbalans om 20 år, då ett bankrutt USA inte längre är mycket att hänga i julgranen, och det är Kinas tur att uppfinna Fienden. Den gamla Kapitalisten är kanske ett hett stalltips? Inga självklart bra odds, eftersom deras dåvarande makt byggts upp av det kapitalistiska systemet. EU kanske? Antagligen för mäktigt. AU? Kristna? Gamla kinafiender i Asien? Klart är att människan accepterar vilka irrationella argument som helt, bara de av någon anledning känns bra och att fienden målas i tydliga konturer.

Det allra mest störande är att jag inte bara kan hänvisa ämnet till en intellektuell sfär, hur mycket jag än vill. Historien är mer än övertygande i sin praktik. Vissa Fiender har fått utstå ofattbart mycket ondska. Hade jag varit judinna av börd hade jag troligtvis tyckt att dessa rader andats irrelevans och orättvisa, och att det viktigaste varit att belysa och ställa folk till svars så att katastrofen inte händer igen. En åsikt värd all respekt och stöd. Men den tar inte bort det faktum att katastrofer är oundvikliga hos en mänsklighet där det irrationella inte bara råder utan är det meningsbärande. Den bästa strategin blir istället att undvika att bli föremål för katastrofen. Cynism eller realitet?

Realiteten visar i alla fall att när Fienden är retoriskt oumbärlig. Den skall erövras, tillintetgöras, krossas, vilket gör Vinnaren till värdenas ägare. Tre saker avgör i en sådan värld, i ordning: 1) mest resurser 2) intensivast propaganda, och om inte steg ett och två fungerar, 3) störst puffra. Vad nyttjar fria rationella argument svältande, fångna eller döda? Jag är 19 om en månad och framtiden är mer smutsig än historien. En skillnad är förståss att 1/50-del av jordens befolkning, folk i den rika delen av världen, förr inte kunde skriva av sig sin mentalt likriktade skit på Internet. Ett minst sagt förbluffande framsteg ...

Och nää, jag tror fortfarande inte att personen Åsa är antisemit, eller ens förmedlare av ett sådant arv (i så fall är vi alla det, en meningslös ståndpunkt). Saken skall bevisas först, inte insinueras fram. Åsikter stavas fortfarande inte insikter.