Lite snabbt klotter: Har dålig pejl på Žižek (det kanske får bli sommarens erövring), men jag fick mig en tankeställare om hur treenigheter kan användas i en hegeliansk modell. Syftet förefaller vara att diskutera hur fadern [tes] och sonen [antites] blir den - autonoma fria och politiska nya människan - helige anden [syntes]. Tjo!
Stör mig lite på vad jag uppfattar som utpekandet av den "villrådiga" vänstern utan idéer. Det har blivit ett slagkraftigt men slitet mantra många vänstertänkare oreflekterat använder, kanske för att få "vänsterns" uppmärksamhet; vad vet jag? Att det mantrat ytterst eldas på av de nyliberala och mediala tankesmedjorna tycks inte föresväva. "Det enda fungerande systemet är ju marknaden, det har ju kommunismens misslyckande bevisat". Tjo 2.0!
Det finns som vanligt ett gäng välvilliga teologer som tycker att detta med att använda bibliska myter "är ju jättebra", antagligen för att fenomenet håller saker och ting vid liv. Lite som Arthursagans Lady-in-the-lake: "när ingen tror på oss längre, finns vi inte ..." Hur som helst, en sådan är Milbank. Han gillar tanken på att kristna myter kan tolkas i revolutionär anda, men ogillar Žižeks ateistiska slutsatser.
Milbanks aningen tunna motargument innebär som vanligt att han hänvisar till en "yttersta natur" som något utanför människan och den kristna treenigheten som ett vara. Hans utgångspunkt är med all tydlighet inte att "Guds paradoxala närvaro" befinner sig på samma nivå som egyptiska Maat eller fornnordiska Urðr, Verðandi och Skuld - alltså olika likställda religiösa uttryck för människans förståelse av sitt eget väsen.
Myter är skojiga och fantasieggande. Om den helige anden, guds vilja eller vishet ses som kunskap kan vad som helst bli. Är inte den bibliska myten om Josef bröders försäljning av Josef till egypterna den akademiska kunskapsprocessen, egentligen? Man måste helt enkelt selektera ut oväsentligheter när man bedriver forskning, och ibland är det just det man väljer bort av sitt material som visar sig vara nyckelmaterial för ens analys. Josefs bröder dyker ju så småningom upp i Egypten där Josef i det läget blivit en viktig nyckelfigur. Sensmoral: det kan vara mödan värt att företa en jobbig resa genom ett tidigare utsållat material. Och se där: materialet är som Josef förlåtande, och visar oss nya spännande vägar! Man kanske skulle bli präst?
Men, nu var det ju egentligen Žižek det gällde. Återkommer i ämnet.
måndag 8 juni 2009
måndag 13 april 2009
Konspirationsteoretikerns dilemma
Jag har det senaste halvåret hamnat i ett dilemma, eller snarare fem dilemman. Fem diskussioner som samtliga uppvisar liknande strukturer och försvarsreaktioner hos de som diskuterar. Jag skriver detta mest som en minnesanteckning, eftersom jag inte riktigt vet hur jag skall hantera saken. Först här en presentation av dessa fem dilemman, och därefter några kommentarer. Som synes bryr jag mig här inte egentligen om dessa fem områden, utan den identitetsfabrik som dessa genererar.
Dessa fem diskussioner har rört 1) politiska partiernas sviktande medlemsantal, 2) postmodernismen, 3) religionens propagandaövertag över ateismen, 4) Internets fildelningslogik och 5) konstområdet.
1) de politiska partierna står frågande över sina sviktande medlemsantal. Det förefaller vara en uppriktig undran. Det är inte kunskapen om att medlemmarna alltmer medvetet fjärmats från det verkliga beslutsfattandet som felar. Inte heller att ledningarna fjärmats sig från de ideologier och värden som var själva orsaken till att medlemmarna drog sig till partierna. Snarare verkar det vara en fast förvissning om att de trots allt står för det enda demokratiska förhållningssättet, och att medborgarna bör vara så goda att respektera detta faktum. När så inte sker inträffar förvåningen. Den uppriktiga.
2) Postmodernismen inkluderar tänkare som Saussure, Barthes, Derrida, Foucault, Said, Deleuze, etc. Det mesta med prefixet ”post-” med andra ord. Företrädarna anser sig förunnade att inte behöva kallas för något gemensamt samlingsnamn, trots att de själva naturligtvis ivrigt namnger. Det är mycket död att hålla reda på här: författarens, historiens, kritikens, idealismens, dualismens, de stora berättelsernas, och så vidare. Rörelsen älskas av skeptiker, det mest triviala av intellektuella förhållningssätt. Historia anses inte ha någon mening, och vi måste därför bli fullt ansvariga för att finna mening i vårt eget liv. De som inte håller med blir därmed förminskade, dogmatiska och tarvliga: de som inte vill ta ansvar. Ett gammalt retoriskt knep, men här finns naturligtvis akademisk makt och många karriärstegar att hämta. Berättelsen att det finns oändliga berättelser skapar företrädelse för en ny sanning, och som alla sanningar förminskas något. Här är det det historiska sammanhanget, det mänskliga sammanhang som i praktiken faktiskt formar världen och ger kriterier för ett fungerande rankingsystem av tolkningar. Men visst kan det kännas demokratiskt att låta betraktaren få ansvaret för … allt. Att betraktaren inte kan vara skyldig eller ansvarig till allt, viftas med en akademisk gentil gest bort.
3) Jag skrev här på bloggen tidigare hur kyrkan rättfärdigar sina institutioner, sin makt och sin tro. Teologin är den pr-mur det kyrkliga systemet skapat för undgå kritik och sätta meningsmotståndare på plats. Sätt en mysig representant i tv-soffan och visa upp den goda, öppna och inkluderande prästen, så kan samma präst ostört utöva den gamla vanliga dogmatiska makt väl hemma i församlingen. Det anmärkningsvärda här är att kyrkans propaganda är så lyckad: folk inbillar sig att religion är en privatsak, att de goda prästerna gör så gott de kan och att inget hur som helst påverkar sekulariseringsprocessen. Kan det bli bättre pr-poäng?
4) Fildelningen har nu i snart tio år varit en frizon för idioti och amatöranarki. Illa dolt bakom egoism hävdas kampen mot kapitalets imaginära rättigheter. Påståendet att detta skulle ha demokratiska innebörder är lika absurd som att påstå att innebörden i demokrati är att springa på skithuset. Bara för att alla eller många gör eller har möjlighet att göra en sak, ger inte att saken hamnar på demokratins bord. Och att kampen skulle vara socialistisk? Visst. Fildelningsindustrin förändrar vad av BNP och produktionsförhållandena? I princip nada och ingenting. Och fildelningen har förändrat vad i tredje världen? Enorma mängder teknikavfall från västerländerna. Rika västerlänningar lägger gladeligen hutlösa pengar på datorer, mp3-apparater, filmvisningsapparater och bredband för att sen klaga på att filmer och musik kostar pengar. I individualiseringens namn, allt medan fyra femtedelar av världen lever på eller under existensminimum. Demokratiskt och solidariskt.
5) Konstområdet. Konsten fri och konstnären får göra vad den vill. Allt är konst. Tjohoo? Nä, för problemet är ju att få konstnärer säljer något. De som säljer, ställer ut och kan leva på sin konst gör det pågrund av något som vare sig stavas frihet eller ens konst. Det stavas kontakter. Mecenatsystemen har ändrat form och effektiv retorik men inte innehåll. De få som har turen att vara stenrika eller få stenrika beskyddare blir … tada … de ”största” konstnärerna. Stenrika beskyddare kan vara individer, grupper, statliga konsthandlare eller kompisar som Ernst Billgren. Billgren har under tjugo år suttit i de flesta betydande styrelser för konststöd och stipendier.
Nu till dilemmat/n. Hur länge skall folk hävda att dessa friheter[sic!] är demokratiska? Kommer folk någonsin förstå att individualiseringen[sic!] idag är maktens bästa redskap? Fem områden, fem havererade demokratiska intentioner. Urusla fördelningar av reel makt. Borde bli protester och krav på ändringar, men icke. Företrädarnas proklamerar istället idiotiska svammel om att demokratin snarare förstärkts än havererat. Upplevelsen är central, inte sakförhållandena. Medan demokratin sakta men säkert trängs tillbaka av kapitalet och handeln, ägnar folk enorm tid till att snackar skit och bråkar om sin egen förbannade individualitet. Vad är den framtida statens enda uppgift, enligt Reinfeldt? Att skaffa en privatiserad elitarmé som värnar äganderätten för de få som råkar ha den? Lär vi oss aldrig?
Eller hur var det nu? "Det privata är det politiska"? Skithuset kallar.
Dessa fem diskussioner har rört 1) politiska partiernas sviktande medlemsantal, 2) postmodernismen, 3) religionens propagandaövertag över ateismen, 4) Internets fildelningslogik och 5) konstområdet.
1) de politiska partierna står frågande över sina sviktande medlemsantal. Det förefaller vara en uppriktig undran. Det är inte kunskapen om att medlemmarna alltmer medvetet fjärmats från det verkliga beslutsfattandet som felar. Inte heller att ledningarna fjärmats sig från de ideologier och värden som var själva orsaken till att medlemmarna drog sig till partierna. Snarare verkar det vara en fast förvissning om att de trots allt står för det enda demokratiska förhållningssättet, och att medborgarna bör vara så goda att respektera detta faktum. När så inte sker inträffar förvåningen. Den uppriktiga.
2) Postmodernismen inkluderar tänkare som Saussure, Barthes, Derrida, Foucault, Said, Deleuze, etc. Det mesta med prefixet ”post-” med andra ord. Företrädarna anser sig förunnade att inte behöva kallas för något gemensamt samlingsnamn, trots att de själva naturligtvis ivrigt namnger. Det är mycket död att hålla reda på här: författarens, historiens, kritikens, idealismens, dualismens, de stora berättelsernas, och så vidare. Rörelsen älskas av skeptiker, det mest triviala av intellektuella förhållningssätt. Historia anses inte ha någon mening, och vi måste därför bli fullt ansvariga för att finna mening i vårt eget liv. De som inte håller med blir därmed förminskade, dogmatiska och tarvliga: de som inte vill ta ansvar. Ett gammalt retoriskt knep, men här finns naturligtvis akademisk makt och många karriärstegar att hämta. Berättelsen att det finns oändliga berättelser skapar företrädelse för en ny sanning, och som alla sanningar förminskas något. Här är det det historiska sammanhanget, det mänskliga sammanhang som i praktiken faktiskt formar världen och ger kriterier för ett fungerande rankingsystem av tolkningar. Men visst kan det kännas demokratiskt att låta betraktaren få ansvaret för … allt. Att betraktaren inte kan vara skyldig eller ansvarig till allt, viftas med en akademisk gentil gest bort.
3) Jag skrev här på bloggen tidigare hur kyrkan rättfärdigar sina institutioner, sin makt och sin tro. Teologin är den pr-mur det kyrkliga systemet skapat för undgå kritik och sätta meningsmotståndare på plats. Sätt en mysig representant i tv-soffan och visa upp den goda, öppna och inkluderande prästen, så kan samma präst ostört utöva den gamla vanliga dogmatiska makt väl hemma i församlingen. Det anmärkningsvärda här är att kyrkans propaganda är så lyckad: folk inbillar sig att religion är en privatsak, att de goda prästerna gör så gott de kan och att inget hur som helst påverkar sekulariseringsprocessen. Kan det bli bättre pr-poäng?
4) Fildelningen har nu i snart tio år varit en frizon för idioti och amatöranarki. Illa dolt bakom egoism hävdas kampen mot kapitalets imaginära rättigheter. Påståendet att detta skulle ha demokratiska innebörder är lika absurd som att påstå att innebörden i demokrati är att springa på skithuset. Bara för att alla eller många gör eller har möjlighet att göra en sak, ger inte att saken hamnar på demokratins bord. Och att kampen skulle vara socialistisk? Visst. Fildelningsindustrin förändrar vad av BNP och produktionsförhållandena? I princip nada och ingenting. Och fildelningen har förändrat vad i tredje världen? Enorma mängder teknikavfall från västerländerna. Rika västerlänningar lägger gladeligen hutlösa pengar på datorer, mp3-apparater, filmvisningsapparater och bredband för att sen klaga på att filmer och musik kostar pengar. I individualiseringens namn, allt medan fyra femtedelar av världen lever på eller under existensminimum. Demokratiskt och solidariskt.
5) Konstområdet. Konsten fri och konstnären får göra vad den vill. Allt är konst. Tjohoo? Nä, för problemet är ju att få konstnärer säljer något. De som säljer, ställer ut och kan leva på sin konst gör det pågrund av något som vare sig stavas frihet eller ens konst. Det stavas kontakter. Mecenatsystemen har ändrat form och effektiv retorik men inte innehåll. De få som har turen att vara stenrika eller få stenrika beskyddare blir … tada … de ”största” konstnärerna. Stenrika beskyddare kan vara individer, grupper, statliga konsthandlare eller kompisar som Ernst Billgren. Billgren har under tjugo år suttit i de flesta betydande styrelser för konststöd och stipendier.
Nu till dilemmat/n. Hur länge skall folk hävda att dessa friheter[sic!] är demokratiska? Kommer folk någonsin förstå att individualiseringen[sic!] idag är maktens bästa redskap? Fem områden, fem havererade demokratiska intentioner. Urusla fördelningar av reel makt. Borde bli protester och krav på ändringar, men icke. Företrädarnas proklamerar istället idiotiska svammel om att demokratin snarare förstärkts än havererat. Upplevelsen är central, inte sakförhållandena. Medan demokratin sakta men säkert trängs tillbaka av kapitalet och handeln, ägnar folk enorm tid till att snackar skit och bråkar om sin egen förbannade individualitet. Vad är den framtida statens enda uppgift, enligt Reinfeldt? Att skaffa en privatiserad elitarmé som värnar äganderätten för de få som råkar ha den? Lär vi oss aldrig?
Eller hur var det nu? "Det privata är det politiska"? Skithuset kallar.
söndag 29 mars 2009
Fördriv teologen från universiteten
Finns Jesus? Visst, läs Bibeln så ser vi konturerna för hur han skall uppfattas. Men bibeln skall ju - som teologer hävdar då frågor om kvinnans status, homosexuella och slavsamhällen dyker upp - läsas symboliskt och som ett uttryck för sin tid. Aha, Jesus skall alltså behandlas som en symbol bland andra och som ett uttryck för sin tid? Nix, han finns och hans verkan är allt annat än symbolisk. Och inte nog med det: tack vare vad som anses stå i denna skrift har vi kyrkor, församlingar, teologer, präster, kyrkliga ägor, hierarkier, tro, etc. Lika lite som Jesus skall allt detta förpassas till den symboliska sfären. I sanning ett gudomligt mysterium! Fast som vanligt behöver det gudomliga en hel del hjälp med sina mysterium.
Teologin är läran om gud. Att gud finns är fundamentet. Vad man därefter inlemmar eller förskjuter i ordet teologi förändrar enbart perspektiven, inte fundamentet eller Ärendet. Gud existerar och världen skall förklaras inom den doktrinen. Människans plats är inom denna ram.
Gud anses genomsyra alltet, existera bortom fysikens lagar och återfinnas i andra ännu oupptäckta dimensioner bortom de fyra bekanta. Teologin har sedan attacken från Descartes - där människan fick rationella utgångspunkter för autonomt förnuft - därför valt strategin att med alla medel försöka sudda ut gränserna mellan objekt och subjekt. Ett därefter uppluckrat subjekt anses bilda det fundament som bekräftar Guds existens. Poängen är att det kvarvarande subjektet skulle manifestera en högre tillhörighet: Den djupt mänskliga känslan/förnimmelsen/erfarenheten av att vara en del av något större än oss själva bildar beviset. Känskan av tillhörighet bevisar tillhörighet (Schleiermacher, Hegel, Heidegger), eller om man så platonskt vill: existens bekräftas av att vi kan referera till existensen.
I dag omfamnar teologin så skilda riktningar som postmodernism, idealism, hermeneutik, textkritiska utgångspunkter och kvantfysiken. Där en bundsförvanter kan skönjas, om än i fragmentariska former, där finns teologen. Men vad händer om till exempel filosofin motsäger Guds existens? Inga problem. Amerikanska teologer använde glatt Hegel, Nietzsche, Tillich och Derrida på 1970-talet för att paradoxalt hävda att metafysiken inte existerar. Detta för att "göra upp" med transcendenta föreställningar, "till förmån för en radikalt immanent teologi" (Ola Sigurdsson & Jayne Svenungsson, Postmodern teologi - en introduktion (Stockholm 2006), 24).
I den postmodernistiska traditionen betonar teologen 1) att vårt självmedvetande alltid är förmedlat via den konkreta verklighet vi lever i, 2) att språket är inget annat än själva vårt sociokulturella ramverk och att tankeförmågan är oupplösligt förknippad med språket, 3) att den cartesianska dualismen luckrats upp då den moderna filosofin inte frambringat otvivelaktiga fundament från varifrån vi kan stipulera sanningsanspråk och därför att åsikten att världen är ”inte vad jag tänker utan vad jag lever (Maurice Merleau-Pontys) framförs upprepat, och 4) vi inte kan skriva objektiv historia. Återigen, betoningen sker "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Vad nertonas då? Allt som inte passar in. Vid referenser till postmodernismen "glöms" dess fundament, baserat på att människan i det postmoderna samhället förkastat förklaringsmodeller som religion och Gud, bort. Med Lyotards ord: att postmodernitetens viktigaste kännemärke är "en skepsism mot metaberättelser". Tittar man på andra begrepp och riktningar som skepticism, den autonoma människan, empiriska studier, naturvetenskap, sanningsbegrepp, dualism, den analytiska filosofin, etc, etc, etc, så plockas russinen ur kakorna och det som inte anses passa in får helt enkelt inte vara med och leka. Ja, just det: "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Teologi är således INTE vetenskap. Vetenskap har inte en i förväg bestämd riktning. Vetenskap är inte att bakom filosofiska traditioner fokusera vissa russin i kakorna i syfte att driva ett ärende. Vetenskap är inte att leta i människans perceptionsförmågor för att där hitta fragment som anses kunna driva ens ärende. Inom teologin används vetenskapen helt underordnad. De senaste hundra åren har det förståligt nog blivit allt viktigare för teologin att försöka påvisa sitt akademiska berättigande. Och i den andan antogs skrämmande nog teologin 1974 som ett delämne inom religionsvetenskap. Religionsvetenskap är en sak. Teologi något annat.
Idag uppdelar gärna teologen sitt akademiska område i enheter, såsom Kyrka, Tro och Teologi. I praktiken är tudelningen endast ett intellektuellt skarvande. Teologen, vetenskapsmannen, prästen, doktrinförmedlaren och predikaren är vanligen en och samma person. En teologs religiösa nit, gömd bakom religionsvetenskap, stannar inte vid dennes köksbord. Det får effekter för miljontals människors vardag, för människors livsmöjligheter och för vår demokrati. Religiösa doktriner är inte döda, de bevaras vid liv i väst genom teologin, kyrkan och frikyrkan. Staten ger fortfarande professurer i religionsvetenskap som tackar genom att verka för bevarandet av doktrinerna. Det är på gränsen till idioti att inbilla sig något annat. För den tvivlande rekommenderas de senaste årens produktion från de religionsvetenskapliga institutionerna i Sverige.
Hur länge skall teologer lyckas med sina trolleritrick och få fortsätta bedriva pseudovetenskap vid våra universitet?
Teologin är läran om gud. Att gud finns är fundamentet. Vad man därefter inlemmar eller förskjuter i ordet teologi förändrar enbart perspektiven, inte fundamentet eller Ärendet. Gud existerar och världen skall förklaras inom den doktrinen. Människans plats är inom denna ram.
Gud anses genomsyra alltet, existera bortom fysikens lagar och återfinnas i andra ännu oupptäckta dimensioner bortom de fyra bekanta. Teologin har sedan attacken från Descartes - där människan fick rationella utgångspunkter för autonomt förnuft - därför valt strategin att med alla medel försöka sudda ut gränserna mellan objekt och subjekt. Ett därefter uppluckrat subjekt anses bilda det fundament som bekräftar Guds existens. Poängen är att det kvarvarande subjektet skulle manifestera en högre tillhörighet: Den djupt mänskliga känslan/förnimmelsen/erfarenheten av att vara en del av något större än oss själva bildar beviset. Känskan av tillhörighet bevisar tillhörighet (Schleiermacher, Hegel, Heidegger), eller om man så platonskt vill: existens bekräftas av att vi kan referera till existensen.
I dag omfamnar teologin så skilda riktningar som postmodernism, idealism, hermeneutik, textkritiska utgångspunkter och kvantfysiken. Där en bundsförvanter kan skönjas, om än i fragmentariska former, där finns teologen. Men vad händer om till exempel filosofin motsäger Guds existens? Inga problem. Amerikanska teologer använde glatt Hegel, Nietzsche, Tillich och Derrida på 1970-talet för att paradoxalt hävda att metafysiken inte existerar. Detta för att "göra upp" med transcendenta föreställningar, "till förmån för en radikalt immanent teologi" (Ola Sigurdsson & Jayne Svenungsson, Postmodern teologi - en introduktion (Stockholm 2006), 24).
I den postmodernistiska traditionen betonar teologen 1) att vårt självmedvetande alltid är förmedlat via den konkreta verklighet vi lever i, 2) att språket är inget annat än själva vårt sociokulturella ramverk och att tankeförmågan är oupplösligt förknippad med språket, 3) att den cartesianska dualismen luckrats upp då den moderna filosofin inte frambringat otvivelaktiga fundament från varifrån vi kan stipulera sanningsanspråk och därför att åsikten att världen är ”inte vad jag tänker utan vad jag lever (Maurice Merleau-Pontys) framförs upprepat, och 4) vi inte kan skriva objektiv historia. Återigen, betoningen sker "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Vad nertonas då? Allt som inte passar in. Vid referenser till postmodernismen "glöms" dess fundament, baserat på att människan i det postmoderna samhället förkastat förklaringsmodeller som religion och Gud, bort. Med Lyotards ord: att postmodernitetens viktigaste kännemärke är "en skepsism mot metaberättelser". Tittar man på andra begrepp och riktningar som skepticism, den autonoma människan, empiriska studier, naturvetenskap, sanningsbegrepp, dualism, den analytiska filosofin, etc, etc, etc, så plockas russinen ur kakorna och det som inte anses passa in får helt enkelt inte vara med och leka. Ja, just det: "till förmån för en radikalt immanent teologi".
Teologi är således INTE vetenskap. Vetenskap har inte en i förväg bestämd riktning. Vetenskap är inte att bakom filosofiska traditioner fokusera vissa russin i kakorna i syfte att driva ett ärende. Vetenskap är inte att leta i människans perceptionsförmågor för att där hitta fragment som anses kunna driva ens ärende. Inom teologin används vetenskapen helt underordnad. De senaste hundra åren har det förståligt nog blivit allt viktigare för teologin att försöka påvisa sitt akademiska berättigande. Och i den andan antogs skrämmande nog teologin 1974 som ett delämne inom religionsvetenskap. Religionsvetenskap är en sak. Teologi något annat.
Idag uppdelar gärna teologen sitt akademiska område i enheter, såsom Kyrka, Tro och Teologi. I praktiken är tudelningen endast ett intellektuellt skarvande. Teologen, vetenskapsmannen, prästen, doktrinförmedlaren och predikaren är vanligen en och samma person. En teologs religiösa nit, gömd bakom religionsvetenskap, stannar inte vid dennes köksbord. Det får effekter för miljontals människors vardag, för människors livsmöjligheter och för vår demokrati. Religiösa doktriner är inte döda, de bevaras vid liv i väst genom teologin, kyrkan och frikyrkan. Staten ger fortfarande professurer i religionsvetenskap som tackar genom att verka för bevarandet av doktrinerna. Det är på gränsen till idioti att inbilla sig något annat. För den tvivlande rekommenderas de senaste årens produktion från de religionsvetenskapliga institutionerna i Sverige.
Hur länge skall teologer lyckas med sina trolleritrick och få fortsätta bedriva pseudovetenskap vid våra universitet?
torsdag 26 mars 2009
Litteratur: I begynnelsen var Descartes
I begynnelsen skapade Descartes objektet och subjektet.
Och Objektet var verkligt och fysiskt, djupet täcktes dock av Subjektet och självmedvetandet endast svepte fram över jaget.
Och Descartes sade: "Kritik, bli till!" Och kritiken blev till.
Och Descates såg att kritiken var god, och kritiken skilde Objektet från Subjektet.
Och Descartes kallade Objektet verklighet, och Subjektet kallade han metafysik. Och det blev kväll och det blev morgon, den andra fullföljda platonska klyvningen.
Och Objektet var verkligt och fysiskt, djupet täcktes dock av Subjektet och självmedvetandet endast svepte fram över jaget.
Och Descartes sade: "Kritik, bli till!" Och kritiken blev till.
Och Descates såg att kritiken var god, och kritiken skilde Objektet från Subjektet.
Och Descartes kallade Objektet verklighet, och Subjektet kallade han metafysik. Och det blev kväll och det blev morgon, den andra fullföljda platonska klyvningen.
Politik: Varför röstar folket på moderaterna?
Moderaterna har röstat samma flera gånger under årens lopp, men det blir så tjatigt att skriva samma sak flera gånger. Listan - 100 år av moderata val:
- 1904-1918: Nej till allmän rösträtt
- 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet
- 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag
1919: Nej till kvinnlig rösträtt - 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff
- 1927: Nej till folkskolereform
- 1931: Nej till sjukkassa
- 1933: Nej till beredskapsarbete
- 1934: Nej till a-kassa
- 1935: Nej till höjda folkpensioner
- 1938: Nej till två veckors semester
- 1941: Nej till sänkt rösträttsålder
- 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring
1946: Nej till fria skolmåltider - 1947: Nej till allmänna barnbidrag
- 1951: Nej till tre veckors semester
- 1953: Nej till fri sjukvård
- 1959: Nej till ATP
- 1960: Ja till apartheid
1960: Nej till stöd till ANC
1960: Nej till sanktioner mot Syd-Afrika - 1963: Nej till fyra veckors semester
- 1970: Nej till 40 timmars arbetsvecka
- 1973: Nej till möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
- 1974: Nej till fri abort
- 1976: Nej till fem semesterveckor
- 1983: Nej till löntagarfonder
- 1994: Nej till partnerskapslagen
- 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter i EU
- 2003: Ja till Irakkriget
- 2004: Ja till sänkt a-kassa och sjukpenning
- 2006: Nej till gröna jobb
2006: Nej till sex timmars arbetsdag
2006: Nej till upprustning av den offentliga sektorn
2006: Nej till höjd a-kassa
2006: Nej till höjd sjukersättning
2006: Ja till sänkt a-kassa - 2007: Ja till sänkt sjukersättning
onsdag 11 februari 2009
Litteratur: chick lit och Belinda Olssons a la Agata
Gravidchock! Reporter erkänner: Agata Hansson vill inte in i kärnfamiljen, blir med barn, sätter trots det ständigt jobbet på tidningsredaktion före allt annat och går i föräldragruppterapi där myten om kärnfamiljen styr. Samtidigt hägrar ett tidningsscoop - i bokens bakgrund, men - i Agatas ständiga förgrund. Detta scoop handlar om rik trasslig familj, där det visar sig att dottern inte blivit kidnappad som polis/media trott utan rymt från sin taskiga överklassfamilj. Samhällets konventioner och hur vi fostrar drabbar hela tiden Agata, och hon värjer sig från alla BÖR. Agata är dum mamma som röker, dricker och vill inte ha barn, ens under graviditeten. Det socialt korrekta spelet som Agata möter via duktiga mammors samtal på bussar, stadsfikor och mammagruppsamtal gör att hon känner sig som en alien. Men även barnet i magen blir en alien och alla andra i Agatas omgivning blir enligt henne med jämna mellanrum aliens. Ett grepp som skulle kunna gjort boken mer intressant är då den svenska modellen ställs mot den grekiska invandrarfamiljens uppfattningar. Men den löses lite tröttsamt genom att de invandrade egentligen inte vill ha med sin egen (patriarkala?) familjetradition att göra.
Otrogen på öppen gata: Barnet kommer, Agata upplever att hennes kropp blir allmän egendom, börjar jobba tidigare än föräldraledigheten kräver, grekiska familjen hälsar på till Agatas stora förtret, bästa vännen Kia lurar sin kille med att försöka bli med barn i smyg – en kille som vännen bryr sig så lite om så att hon struntar i vad han livnär sig på så länge Kias behov tillgodoses – fortsatta mammagruppsamtal med mamma-aliens, Agatas slutliga otrohet (där sexet skildras ingående och passionerat för första gången i någon av böckerna) … och The End med att Agatas pojkvän, ovetandes om otrogenhetsaffären, friar.
Där historien i Belinda Olssons två senaste böcker. Att skriva ut historien så här är väl det egentligen dödsstraff på. Men vem läser dessa böcker för historiens skull? I bok II om Agata finns inte ens något spännande Scoop som håller ihop berättelsen, så även Belinda själv tycks ha insett att någon story inte ens behövs.
Varför då läsa? Antagligen - återigen - för igenkänningseffekten parat med att skratta åt den samma. För att som kvinna/tjej få beskrivningar av hur det egentligen känns - bortanför alla självgenererande blaskiga mammatidskrifter - vid barnafödande, vid relationsproblematiken att som kvinna idag få lov att leka det man tror är mannens roll och att få känslan av att man själv ger sina relationer de värden man själv vill? Jag vet inte.
Själv skrattade jag ofta och mycket. Så länge jag inte lägger värderingen "litteratur" på Belinda Olssons böcker, utan stannar vid ordet "nöjesmaskin" har jag inget att anmärka. Det är helt enkelt befriande kul läsning. Även om böckerna smälts lika lätt som Sex and the City, har ungefär samma problematiseringsnivå om bolibompa och är för säkerhets skull försedda med lika stora typsnitt som en ordinarie barnbok.
Otrogen på öppen gata: Barnet kommer, Agata upplever att hennes kropp blir allmän egendom, börjar jobba tidigare än föräldraledigheten kräver, grekiska familjen hälsar på till Agatas stora förtret, bästa vännen Kia lurar sin kille med att försöka bli med barn i smyg – en kille som vännen bryr sig så lite om så att hon struntar i vad han livnär sig på så länge Kias behov tillgodoses – fortsatta mammagruppsamtal med mamma-aliens, Agatas slutliga otrohet (där sexet skildras ingående och passionerat för första gången i någon av böckerna) … och The End med att Agatas pojkvän, ovetandes om otrogenhetsaffären, friar.
Där historien i Belinda Olssons två senaste böcker. Att skriva ut historien så här är väl det egentligen dödsstraff på. Men vem läser dessa böcker för historiens skull? I bok II om Agata finns inte ens något spännande Scoop som håller ihop berättelsen, så även Belinda själv tycks ha insett att någon story inte ens behövs.
Varför då läsa? Antagligen - återigen - för igenkänningseffekten parat med att skratta åt den samma. För att som kvinna/tjej få beskrivningar av hur det egentligen känns - bortanför alla självgenererande blaskiga mammatidskrifter - vid barnafödande, vid relationsproblematiken att som kvinna idag få lov att leka det man tror är mannens roll och att få känslan av att man själv ger sina relationer de värden man själv vill? Jag vet inte.
Själv skrattade jag ofta och mycket. Så länge jag inte lägger värderingen "litteratur" på Belinda Olssons böcker, utan stannar vid ordet "nöjesmaskin" har jag inget att anmärka. Det är helt enkelt befriande kul läsning. Även om böckerna smälts lika lätt som Sex and the City, har ungefär samma problematiseringsnivå om bolibompa och är för säkerhets skull försedda med lika stora typsnitt som en ordinarie barnbok.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
