Litteratur: chick lit och Belinda Olssons a la Agata

Gravidchock! Reporter erkänner: Agata Hansson vill inte in i kärnfamiljen, blir med barn, sätter trots det ständigt jobbet på tidningsredaktion före allt annat och går i föräldragruppterapi där myten om kärnfamiljen styr. Samtidigt hägrar ett tidningsscoop - i bokens bakgrund, men - i Agatas ständiga förgrund. Detta scoop handlar om rik trasslig familj, där det visar sig att dottern inte blivit kidnappad som polis/media trott utan rymt från sin taskiga överklassfamilj. Samhällets konventioner och hur vi fostrar drabbar hela tiden Agata, och hon värjer sig från alla BÖR. Agata är dum mamma som röker, dricker och vill inte ha barn, ens under graviditeten. Det socialt korrekta spelet som Agata möter via duktiga mammors samtal på bussar, stadsfikor och mammagruppsamtal gör att hon känner sig som en alien. Men även barnet i magen blir en alien och alla andra i Agatas omgivning blir enligt henne med jämna mellanrum aliens. Ett grepp som skulle kunna gjort boken mer intressant är då den svenska modellen ställs mot den grekiska invandrarfamiljens uppfattningar. Men den löses lite tröttsamt genom att de invandrade egentligen inte vill ha med sin egen (patriarkala?) familjetradition att göra.

Otrogen på öppen gata: Barnet kommer, Agata upplever att hennes kropp blir allmän egendom, börjar jobba tidigare än föräldraledigheten kräver, grekiska familjen hälsar på till Agatas stora förtret, bästa vännen Kia lurar sin kille med att försöka bli med barn i smyg – en kille som vännen bryr sig så lite om så att hon struntar i vad han livnär sig på så länge Kias behov tillgodoses – fortsatta mammagruppsamtal med mamma-aliens, Agatas slutliga otrohet (där sexet skildras ingående och passionerat för första gången i någon av böckerna) … och The End med att Agatas pojkvän, ovetandes om otrogenhetsaffären, friar.

Där historien i Belinda Olssons två senaste böcker. Att skriva ut historien så här är väl det egentligen dödsstraff på. Men vem läser dessa böcker för historiens skull? I bok II om Agata finns inte ens något spännande Scoop som håller ihop berättelsen, så även Belinda själv tycks ha insett att någon story inte ens behövs.

Varför då läsa? Antagligen - återigen - för igenkänningseffekten parat med att skratta åt den samma. För att som kvinna/tjej få beskrivningar av hur det egentligen känns - bortanför alla självgenererande blaskiga mammatidskrifter - vid barnafödande, vid relationsproblematiken att som kvinna idag få lov att leka det man tror är mannens roll och att få känslan av att man själv ger sina relationer de värden man själv vill? Jag vet inte.

Själv skrattade jag ofta och mycket. Så länge jag inte lägger värderingen "litteratur" på Belinda Olssons böcker, utan stannar vid ordet "nöjesmaskin" har jag inget att anmärka. Det är helt enkelt befriande kul läsning. Även om böckerna smälts lika lätt som Sex and the City, har ungefär samma problematiseringsnivå om bolibompa och är för säkerhets skull försedda med lika stora typsnitt som en ordinarie barnbok.