Fördriv teologen från universiteten

Finns Jesus? Visst, läs Bibeln så ser vi konturerna för hur han skall uppfattas. Men bibeln skall ju - som teologer hävdar då frågor om kvinnans status, homosexuella och slavsamhällen dyker upp - läsas symboliskt och som ett uttryck för sin tid. Aha, Jesus skall alltså behandlas som en symbol bland andra och som ett uttryck för sin tid? Nix, han finns och hans verkan är allt annat än symbolisk. Och inte nog med det: tack vare vad som anses stå i denna skrift har vi kyrkor, församlingar, teologer, präster, kyrkliga ägor, hierarkier, tro, etc. Lika lite som Jesus skall allt detta förpassas till den symboliska sfären. I sanning ett gudomligt mysterium! Fast som vanligt behöver det gudomliga en hel del hjälp med sina mysterium.

Teologin är läran om gud. Att gud finns är fundamentet. Vad man därefter inlemmar eller förskjuter i ordet teologi förändrar enbart perspektiven, inte fundamentet eller Ärendet. Gud existerar och världen skall förklaras inom den doktrinen. Människans plats är inom denna ram.

Gud anses genomsyra alltet, existera bortom fysikens lagar och återfinnas i andra ännu oupptäckta dimensioner bortom de fyra bekanta. Teologin har sedan attacken från Descartes - där människan fick rationella utgångspunkter för autonomt förnuft - därför valt strategin att med alla medel försöka sudda ut gränserna mellan objekt och subjekt. Ett därefter uppluckrat subjekt anses bilda det fundament som bekräftar Guds existens. Poängen är att det kvarvarande subjektet skulle manifestera en högre tillhörighet: Den djupt mänskliga känslan/förnimmelsen/erfarenheten av att vara en del av något större än oss själva bildar beviset. Känskan av tillhörighet bevisar tillhörighet (Schleiermacher, Hegel, Heidegger), eller om man så platonskt vill: existens bekräftas av att vi kan referera till existensen.

I dag omfamnar teologin så skilda riktningar som postmodernism, idealism, hermeneutik, textkritiska utgångspunkter och kvantfysiken. Där en bundsförvanter kan skönjas, om än i fragmentariska former, där finns teologen. Men vad händer om till exempel filosofin motsäger Guds existens? Inga problem. Amerikanska teologer använde glatt Hegel, Nietzsche, Tillich och Derrida på 1970-talet för att paradoxalt hävda att metafysiken inte existerar. Detta för att "göra upp" med transcendenta föreställningar, "till förmån för en radikalt immanent teologi" (Ola Sigurdsson & Jayne Svenungsson, Postmodern teologi - en introduktion (Stockholm 2006), 24).

I den postmodernistiska traditionen betonar teologen 1) att vårt självmedvetande alltid är förmedlat via den konkreta verklighet vi lever i, 2) att språket är inget annat än själva vårt sociokulturella ramverk och att tankeförmågan är oupplösligt förknippad med språket, 3) att den cartesianska dualismen luckrats upp då den moderna filosofin inte frambringat otvivelaktiga fundament från varifrån vi kan stipulera sanningsanspråk och därför att åsikten att världen är ”inte vad jag tänker utan vad jag lever (Maurice Merleau-Pontys) framförs upprepat, och 4) vi inte kan skriva objektiv historia. Återigen, betoningen sker "till förmån för en radikalt immanent teologi".

Vad nertonas då? Allt som inte passar in. Vid referenser till postmodernismen "glöms" dess fundament, baserat på att människan i det postmoderna samhället förkastat förklaringsmodeller som religion och Gud, bort. Med Lyotards ord: att postmodernitetens viktigaste kännemärke är "en skepsism mot metaberättelser". Tittar man på andra begrepp och riktningar som skepticism, den autonoma människan, empiriska studier, naturvetenskap, sanningsbegrepp, dualism, den analytiska filosofin, etc, etc, etc, så plockas russinen ur kakorna och det som inte anses passa in får helt enkelt inte vara med och leka. Ja, just det: "till förmån för en radikalt immanent teologi".

Teologi är således INTE vetenskap. Vetenskap har inte en i förväg bestämd riktning. Vetenskap är inte att bakom filosofiska traditioner fokusera vissa russin i kakorna i syfte att driva ett ärende. Vetenskap är inte att leta i människans perceptionsförmågor för att där hitta fragment som anses kunna driva ens ärende. Inom teologin används vetenskapen helt underordnad. De senaste hundra åren har det förståligt nog blivit allt viktigare för teologin att försöka påvisa sitt akademiska berättigande. Och i den andan antogs skrämmande nog teologin 1974 som ett delämne inom religionsvetenskap. Religionsvetenskap är en sak. Teologi något annat.

Idag uppdelar gärna teologen sitt akademiska område i enheter, såsom Kyrka, Tro och Teologi. I praktiken är tudelningen endast ett intellektuellt skarvande. Teologen, vetenskapsmannen, prästen, doktrinförmedlaren och predikaren är vanligen en och samma person. En teologs religiösa nit, gömd bakom religionsvetenskap, stannar inte vid dennes köksbord. Det får effekter för miljontals människors vardag, för människors livsmöjligheter och för vår demokrati. Religiösa doktriner är inte döda, de bevaras vid liv i väst genom teologin, kyrkan och frikyrkan. Staten ger fortfarande professurer i religionsvetenskap som tackar genom att verka för bevarandet av doktrinerna. Det är på gränsen till idioti att inbilla sig något annat. För den tvivlande rekommenderas de senaste årens produktion från de religionsvetenskapliga institutionerna i Sverige.

Hur länge skall teologer lyckas med sina trolleritrick och få fortsätta bedriva pseudovetenskap vid våra universitet?

Litteratur: I begynnelsen var Descartes

I begynnelsen skapade Descartes objektet och subjektet.

Och Objektet var verkligt och fysiskt, djupet täcktes dock av Subjektet och självmedvetandet endast svepte fram över jaget.

Och Descartes sade: "Kritik, bli till!" Och kritiken blev till.

Och Descates såg att kritiken var god, och kritiken skilde Objektet från Subjektet.

Och Descartes kallade Objektet verklighet, och Subjektet kallade han metafysik. Och det blev kväll och det blev morgon, den andra fullföljda platonska klyvningen.

Politik: Varför röstar folket på moderaterna?

Moderaterna har röstat samma flera gånger under årens lopp, men det blir så tjatigt att skriva samma sak flera gånger. Listan - 100 år av moderata val:

• 1904-1918: Nej till allmän rösträtt
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag
  1919: Nej till kvinnlig rösträtt
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff
• 1927: Nej till folkskolereform
• 1931: Nej till sjukkassa
• 1933: Nej till beredskapsarbete
• 1934: Nej till a-kassa
• 1935: Nej till höjda folkpensioner
• 1938: Nej till två veckors semester
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring
  1946: Nej till fria skolmåltider
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag
• 1951: Nej till tre veckors semester
• 1953: Nej till fri sjukvård
• 1959: Nej till ATP
• 1960: Ja till apartheid
  1960: Nej till stöd till ANC
  1960: Nej till sanktioner mot Syd-Afrika
• 1963: Nej till fyra veckors semester
• 1970: Nej till 40 timmars arbetsvecka
• 1973: Nej till möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
• 1974: Nej till fri abort
• 1976: Nej till fem semesterveckor
• 1983: Nej till löntagarfonder
• 1994: Nej till partnerskapslagen
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter i EU
• 2003: Ja till Irakkriget
• 2004: Ja till sänkt a-kassa och sjukpenning
• 2006: Nej till gröna jobb
  2006: Nej till sex timmars arbetsdag
  2006: Nej till upprustning av den offentliga sektorn
  2006: Nej till höjd a-kassa
  2006: Nej till höjd sjukersättning
  2006: Ja till sänkt a-kassa
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning