Konspirationsteoretikerns dilemma

Jag har det senaste halvåret hamnat i ett dilemma, eller snarare fem dilemman. Fem diskussioner som samtliga uppvisar liknande strukturer och försvarsreaktioner hos de som diskuterar. Jag skriver detta mest som en minnesanteckning, eftersom jag inte riktigt vet hur jag skall hantera saken. Först här en presentation av dessa fem dilemman, och därefter några kommentarer. Som synes bryr jag mig här inte egentligen om dessa fem områden, utan den identitetsfabrik som dessa genererar.

Dessa fem diskussioner har rört 1) politiska partiernas sviktande medlemsantal, 2) postmodernismen, 3) religionens propagandaövertag över ateismen, 4) Internets fildelningslogik och 5) konstområdet.

1) de politiska partierna står frågande över sina sviktande medlemsantal. Det förefaller vara en uppriktig undran. Det är inte kunskapen om att medlemmarna alltmer medvetet fjärmats från det verkliga beslutsfattandet som felar. Inte heller att ledningarna fjärmats sig från de ideologier och värden som var själva orsaken till att medlemmarna drog sig till partierna. Snarare verkar det vara en fast förvissning om att de trots allt står för det enda demokratiska förhållningssättet, och att medborgarna bör vara så goda att respektera detta faktum. När så inte sker inträffar förvåningen. Den uppriktiga.

2) Postmodernismen inkluderar tänkare som Saussure, Barthes, Derrida, Foucault, Said, Deleuze, etc. Det mesta med prefixet ”post-” med andra ord. Företrädarna anser sig förunnade att inte behöva kallas för något gemensamt samlingsnamn, trots att de själva naturligtvis ivrigt namnger. Det är mycket död att hålla reda på här: författarens, historiens, kritikens, idealismens, dualismens, de stora berättelsernas, och så vidare. Rörelsen älskas av skeptiker, det mest triviala av intellektuella förhållningssätt. Historia anses inte ha någon mening, och vi måste därför bli fullt ansvariga för att finna mening i vårt eget liv. De som inte håller med blir därmed förminskade, dogmatiska och tarvliga: de som inte vill ta ansvar. Ett gammalt retoriskt knep, men här finns naturligtvis akademisk makt och många karriärstegar att hämta. Berättelsen att det finns oändliga berättelser skapar företrädelse för en ny sanning, och som alla sanningar förminskas något. Här är det det historiska sammanhanget, det mänskliga sammanhang som i praktiken faktiskt formar världen och ger kriterier för ett fungerande rankingsystem av tolkningar. Men visst kan det kännas demokratiskt att låta betraktaren få ansvaret för … allt. Att betraktaren inte kan vara skyldig eller ansvarig till allt, viftas med en akademisk gentil gest bort.

3) Jag skrev här på bloggen tidigare hur kyrkan rättfärdigar sina institutioner, sin makt och sin tro. Teologin är den pr-mur det kyrkliga systemet skapat för undgå kritik och sätta meningsmotståndare på plats. Sätt en mysig representant i tv-soffan och visa upp den goda, öppna och inkluderande prästen, så kan samma präst ostört utöva den gamla vanliga dogmatiska makt väl hemma i församlingen. Det anmärkningsvärda här är att kyrkans propaganda är så lyckad: folk inbillar sig att religion är en privatsak, att de goda prästerna gör så gott de kan och att inget hur som helst påverkar sekulariseringsprocessen. Kan det bli bättre pr-poäng?

4) Fildelningen har nu i snart tio år varit en frizon för idioti och amatöranarki. Illa dolt bakom egoism hävdas kampen mot kapitalets imaginära rättigheter. Påståendet att detta skulle ha demokratiska innebörder är lika absurd som att påstå att innebörden i demokrati är att springa på skithuset. Bara för att alla eller många gör eller har möjlighet att göra en sak, ger inte att saken hamnar på demokratins bord. Och att kampen skulle vara socialistisk? Visst. Fildelningsindustrin förändrar vad av BNP och produktionsförhållandena? I princip nada och ingenting. Och fildelningen har förändrat vad i tredje världen? Enorma mängder teknikavfall från västerländerna. Rika västerlänningar lägger gladeligen hutlösa pengar på datorer, mp3-apparater, filmvisningsapparater och bredband för att sen klaga på att filmer och musik kostar pengar. I individualiseringens namn, allt medan fyra femtedelar av världen lever på eller under existensminimum. Demokratiskt och solidariskt.

5) Konstområdet. Konsten fri och konstnären får göra vad den vill. Allt är konst. Tjohoo? Nä, för problemet är ju att få konstnärer säljer något. De som säljer, ställer ut och kan leva på sin konst gör det pågrund av något som vare sig stavas frihet eller ens konst. Det stavas kontakter. Mecenatsystemen har ändrat form och effektiv retorik men inte innehåll. De få som har turen att vara stenrika eller få stenrika beskyddare blir … tada … de ”största” konstnärerna. Stenrika beskyddare kan vara individer, grupper, statliga konsthandlare eller kompisar som Ernst Billgren. Billgren har under tjugo år suttit i de flesta betydande styrelser för konststöd och stipendier.

Nu till dilemmat/n. Hur länge skall folk hävda att dessa friheter[sic!] är demokratiska? Kommer folk någonsin förstå att individualiseringen[sic!] idag är maktens bästa redskap? Fem områden, fem havererade demokratiska intentioner. Urusla fördelningar av reel makt. Borde bli protester och krav på ändringar, men icke. Företrädarnas proklamerar istället idiotiska svammel om att demokratin snarare förstärkts än havererat. Upplevelsen är central, inte sakförhållandena. Medan demokratin sakta men säkert trängs tillbaka av kapitalet och handeln, ägnar folk enorm tid till att snackar skit och bråkar om sin egen förbannade individualitet. Vad är den framtida statens enda uppgift, enligt Reinfeldt? Att skaffa en privatiserad elitarmé som värnar äganderätten för de få som råkar ha den? Lär vi oss aldrig?

Eller hur var det nu? "Det privata är det politiska"? Skithuset kallar.