Žižek och den revolutionära guden (to be continued ...)

Lite snabbt klotter: Har dålig pejl på Žižek (det kanske får bli sommarens erövring), men jag fick mig en tankeställare om hur treenigheter kan användas i en hegeliansk modell. Syftet förefaller vara att diskutera hur fadern [tes] och sonen [antites] blir den - autonoma fria och politiska nya människan - helige anden [syntes]. Tjo!

Stör mig lite på vad jag uppfattar som utpekandet av den "villrådiga" vänstern utan idéer. Det har blivit ett slagkraftigt men slitet mantra många vänstertänkare oreflekterat använder, kanske för att få "vänsterns" uppmärksamhet; vad vet jag? Att det mantrat ytterst eldas på av de nyliberala och mediala tankesmedjorna tycks inte föresväva. "Det enda fungerande systemet är ju marknaden, det har ju kommunismens misslyckande bevisat". Tjo 2.0!

Det finns som vanligt ett gäng välvilliga teologer som tycker att detta med att använda bibliska myter "är ju jättebra", antagligen för att fenomenet håller saker och ting vid liv. Lite som Arthursagans Lady-in-the-lake: "när ingen tror på oss längre, finns vi inte ..." Hur som helst, en sådan är Milbank. Han gillar tanken på att kristna myter kan tolkas i revolutionär anda, men ogillar Žižeks ateistiska slutsatser.

Milbanks aningen tunna motargument innebär som vanligt att han hänvisar till en "yttersta natur" som något utanför människan och den kristna treenigheten som ett vara. Hans utgångspunkt är med all tydlighet inte att "Guds paradoxala närvaro" befinner sig på samma nivå som egyptiska Maat eller fornnordiska Urðr, Verðandi och Skuld - alltså olika likställda religiösa uttryck för människans förståelse av sitt eget väsen.

Myter är skojiga och fantasieggande. Om den helige anden, guds vilja eller vishet ses som kunskap kan vad som helst bli. Är inte den bibliska myten om Josef bröders försäljning av Josef till egypterna den akademiska kunskapsprocessen, egentligen? Man måste helt enkelt selektera ut oväsentligheter när man bedriver forskning, och ibland är det just det man väljer bort av sitt material som visar sig vara nyckelmaterial för ens analys. Josefs bröder dyker ju så småningom upp i Egypten där Josef i det läget blivit en viktig nyckelfigur. Sensmoral: det kan vara mödan värt att företa en jobbig resa genom ett tidigare utsållat material. Och se där: materialet är som Josef förlåtande, och visar oss nya spännande vägar! Man kanske skulle bli präst?

Men, nu var det ju egentligen Žižek det gällde. Återkommer i ämnet.